Utan drömmar vissnar själen

Vattnet porlar i poolen, på ett nästan meditativt sätt.

Jag hör vinden som susar och andras barn som skrattar.

Idag lyssnar jag på vad min kropp och min själ säger till mig.

Vila.

Familjen har åkt till nöjeslandet på andra sidan sundet och svårigheten med att fortfarande inte helt avslappnat kunna lita på att mannen är kapabel att själv ha koll på två killar, försöker jag ignorera.

Men inser att jag verkligen måste gå i botten med den känslan.

Den är inte vidare bra.

Jag ligger ute i soffan, i skuggan, och lyssnar på sommarprat jag sparat.

Jag lyssnar när dom pratar om mens och skam och om liv och död och framför allt det sista får mig att leta fram detta blogginlägg som jag sparat ner på min telefon.

Och som jag läser om och om igen, när jag behöver påminnas.

Det är en uppmaning till er alla. 

Läs det. 

Ta in det. 

Och börja drömma.

Hur galet och stort ni än vill. 

Bara ni gör det.

Det är så lätt att glömma bort och det är så lätt att begränsa sig i sina drömmar.

Att bara drömma det realistiska.

Men vem säger att det måste stanna där?

Drömmer man inte utanför boxen, kommer man aldrig ur den.

Idag måste jag påminna mig själv, när det är lite motigt.

Att just, drömma.

För utan drömmar vissnar själen.