fredag 19 juli 2013

Barnet där nånstans, långt inne

Jag tänker ibland på hur allt går igen.
Hur man genom sina barn ser sig själv.
Som man var Då.
För länge sedan.
Jag måste ibland påminna mig själv om vad som var viktigt för mig då och hur jag tänkte.

För då och då känner jag igen mig själv i min stora pojke.
Och jag ser mina föräldrar i mig själv.
Att jag i vissa situationer svarar som mina föräldrar gjorde.
Eller antagligen är det bara en vuxens respons.

Jag måste påminna mig om frustrationen jag kände. Då.
För att jag inte fick det gehör jag ville och för att dom inte såg eller hörde det jag gjorde.
Inte kände. Det jag kände.

Oftast var det tydligast när det kom till musik.
Som för mig var (och är) en livsviktig ingrediens för min själs utveckling.
Och som jag märker är detsamma nu, för min son.

Han lär sig sångtexter, varenda ord, utantill.
Varenda fras och nyansering sitter där. Med inlevelse.
Precis som det gjorde för mig.
Det var mer än bara musik.
Större än så.
Det var energi, beröring, näring och eufori.
För själen.
Och är det fortfarande.

Men alla fall, ibland kommer min pojke och vill att jag ska lyssna på nån låt som han tycker är såååå himla bra.
Han sjunger med i texten och jag ser på honom hur den berör något djupt inom honom.
Hur starkt han känner för den.
Jag låtsas lyssna samtidigt som jag plockar undan disken, sorterar tvätt eller läser en tidning.
Säger någon lam kommentar om att, visst den var bra.
Men egentligen har jag inte lyssnat alls.

Och jag kommer på mig själv med att tänka, minnas tillbaka, hur frustrerande det var när man själv blev så berörd av något och sedan fick en likgiltig reaktion tillbaka.

MEN, hör ni inte?!?!
Känner ni inte hur det känns inom er?
Hur kan ni INTE känna?
Jag minns det speciellt när jag lyssnade mycket på denna låten.
På texten som kommer efter några minuters tystnad.
Den dolda texten, i slutet.
Och hur starkt jag kände för den.

Att påminna sig själv hur det var att vara barn, är livsviktigt.
Jag önskar att vi alla kunde vara mer som barn, då och då.
Orädda, naiva, fulla med hopp och godhet.

Så fin världen skulle vara då.









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar