Det syns inte på mitt leende, hur jag rör mig eller vad jag säger.
Ingen kan veta.
Förutom jag. Som känner allt inom mig.
Det svåra med att ta nästa steg framåt.
Varje steg är en egen liten avgrund.
Varje steg kräver hela min kropp och sinnes ansträngning, fokusering och benhårda vilja.
Det som för andra är självklart.
Och som var det för mig också, för några månader sedan.
Är idag oändliga och livsavgörande utmaningar.
Nu vill jag tillbaka.
Nu vill jag välja livet, fullt ut.
Som det är menat att jag ska leva.
Inte med rädslan som vägledare.
Utan hoppet, nyfikenheten och kärleken.
Över livet.
Led mig dit.
Håll mig i handen, tillsammans tar vi steg för steg.
den där rädslan...
SvaraRaderastäng den inte ute helt men sätt på locket och ställ undan burken. den behövs inte i ditt dagliga liv om den ska komma och ta överhanden över allt. då är den dum och förtjänar burken.
jag håller dig i handen på avstånd, och ropar hurra för varje gång du låter burken vara och väljer en annan väg.
kram!!!