Just när våren kom och man tänkte att det är slut på sjukstuga för denna gången.
Vi sitter i soffan och tittar på LasseMajas detektivbyrå, han smyger in sin lilla hand i min.
Lillebror.
Håller om min tumme.
Utan att han själv riktigt är medveten om det, tror jag.
Det bara sker naturligt och spontant.
Det är stunder som dessa som man kommer minnas.
Som bara passerar egentligen. Men ändå är så himla fina.
Kärlek.
Jag försöker leta upp hans gossigaste tröja, den med hundarna på, som han alltid vill ha på sig när han är sjuk.
Den som är hur många storlekar som helst för liten.
Men hittar den inte.
Ve och fasa om jag råkat sortera ut den.
Jag lagar pannkakor, men han vill inte ha.
Vill. inte. ha. pannkakor.
Då vet man.
Och somnar på toalettgolvet en stund senare.
Dessa elaka bacillusker.
Suck.
Peppar, peppar, låt mig inte bli smittad, låt mig klara mig denna gången också.
Tvättar händerna med hett vatten och tvål så ofta jag kommer på det.
Än en gång sitter jag i soffan och tittar på LasseMajas Detektivbyrå.
Tror egentligen att storebror gillar filmen mer.
Och istället för att det är han som tar min hand, är det jag som tar hans.
För att han fortfarande är min lilla pojke, fast han fyller tio år om några månader.
Och för att jag tycker om att hålla hans hand.
Han närvaro ger mig trygghet och lugn.
Det är nånting med hans själ.
Som om den levt många liv innan den bestämde sig för att träda in i denna kropp och bli mitt första barn.
Tacksamheten gör sig påmind nästan varje dag.
Jag passar på att njuta till fullo av våren, den vindstilla och soliga dagen vi fått idag.
Till helgen ska det tydligen vända igen.
Jag sitter barfota ute och läser sista delarna av Kristian Gidlunds bok.
Cancer.
Den första vårvärmen får mig alltid att tänka på min pappa.
Och hans sista vår, den där för sju år sedan.
När han för sista gången fick känna vårsolens strålar mot sitt ansikte, på bänken utanför sjukhuset.
Kristian Gidlund får mig att tänka på min pappa.
Och det hugger till av saknad.
Men också av ett jävlaranamma.
Att fan, förstår du inte?
Gör det.
Lev nu.
Tror egentligen att storebror gillar filmen mer.
Och istället för att det är han som tar min hand, är det jag som tar hans.
För att han fortfarande är min lilla pojke, fast han fyller tio år om några månader.
Och för att jag tycker om att hålla hans hand.
Han närvaro ger mig trygghet och lugn.
Det är nånting med hans själ.
Som om den levt många liv innan den bestämde sig för att träda in i denna kropp och bli mitt första barn.
Tacksamheten gör sig påmind nästan varje dag.
Jag passar på att njuta till fullo av våren, den vindstilla och soliga dagen vi fått idag.
Till helgen ska det tydligen vända igen.
Jag sitter barfota ute och läser sista delarna av Kristian Gidlunds bok.
Cancer.
Den första vårvärmen får mig alltid att tänka på min pappa.
Och hans sista vår, den där för sju år sedan.
När han för sista gången fick känna vårsolens strålar mot sitt ansikte, på bänken utanför sjukhuset.
Kristian Gidlund får mig att tänka på min pappa.
Och det hugger till av saknad.
Men också av ett jävlaranamma.
Att fan, förstår du inte?
Gör det.
Lev nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar