Att sakna någon

Det här är min kusin.
Han är ett år äldre än mig.

Vi växte upp som syskon.
Tre brödrar och två systrar.
Vi fem lekte de roligaste av lekar.
Det var på den tiden då man verkligen lekte.
Innan datorer och mobiler.
Då fantasin fick styra.

På somrarna åkte vi på semester tillsammans.
Vi vandrade i fjällen, paddlade kanot och sov i tält.
Vi spelade kort och hittade på frågesporter.
Och semestern hos Allan.... minns du?
Han pratade vi om i många år sen.
Och alltid med ett gapskratt nära till hands.

Med åren blev det mindre och mindre av gemensamma semestrar och lekar.
Men banden och upplevelserna fanns kvar.

I de känsliga tonåren gick din mamma ganska plötsligt bort.
Oväntat och hastigt.
Jag minns hur vi satt runt vårt köksbord allihop.
Tyngda, tysta och med ord som uteblev.
Livet förändrades.
Sorgen och melankolin flyttade liksom in permanent i luften vi andades.
Men aldrig helt hos dig.
Du hade en glädje och en sol inom dig.

När vi var runt 20 åkte du, dina kompisar och jag till Köpenhamn för att lyssna på Toto.
Jag minns hur vi efter konserten satt på något dygnet-runt öppet ställe och väntade på första flygbåten hem på morgonen.
Och hur jag gick direkt till jobbet därifrån.
Sånt man kunde göra när man var 20.

Åren gick och jag flyttade utomlands och sen vidare till Stockholm.
Vi sågs inte så ofta.
Men du kom och hälsade på oss.
I vår lilla etta på Gärdet.
På kvällen gick vi till en lokal liten restaurang och åt middag.
Du berättade glatt om resor du gjort och resor du var på väg ut på.
Du åkte med Rosa Bussarna på långa äventyr och du var snart på väg ut på nästa.
Sydafrika.
Det lyste i dina ögon.
Efter middagen kramades vi hejdå.
Vi gick hem och du gick iväg åt ett annat håll.
Till det där äventyret.

Det var sista gången jag såg dig.
På den där restaurangen.

I helgen var det tio år sedan du försvann ut i havet från den där stranden i Kapstaden.
Du återfanns aldrig.
Vilket jag tror är en av de största sorger i all sorg.
Att veta, men ändå på något sätt, aldrig vara säker.

Jag saknar dig Tomas.
Det gör vi alla.
Livet förändrades igen och ingenting blev som det varit.

Men nånstans tänker jag, att du, Biggen och pappa har det roligt ihop.
Var än ni är.
Det var ni som spred glädjen och skratten på våra resor.
Och det lever alltid kvar inom oss.
Oavsett om ni är där, och vi här.