Wiihiii nu kör vi!!!!

Den bästa känslan dök på mig idag.
Ledighetskänslan.

Stunden på jobbet när man tar på sig jackan, stänger dörren bakom sig, och man vet.
Att man ska vara.
Ledig.

Ni vet.
Lägga sig när man vill, dricka kaffe och äta choklad när man annars går och lägger sig.
Skjuta upp saker för man vet att man kan göra dom imorgon.
Börja titta på en film långt efter att solen gått ner och pyjamasen kommit på.

Känslan av att gå på moln.
Halleluja!

Nittondagarsledighetmedsolbadsommarochsandmellantårna.
Och varenda sekund ska njutas.

Utmaningen för mig detta året blir att försöka behålla alla fall en bråkdel av den där känslan,
även i vardagen.

Vill ni veta en liten hemlis?
Jag står på kanten och balanserar, Nu är det liksom dags ,Jeppjo, så är det och därmed var det sagt.

Förnya mig.
Förbättra mig.
Förverkliga mig.

Hoho, hallå! Nån som ser mig? Nån som vill ha mig?

Nu är det slut på zombie-jaget och skjuta upp-jaget.
Nu tar vi de stora kliven.

Livet väntar inte, nämligen.

P.S. Hade jag kunnat skriva detta inlägget i neonfärger hade jag gjort det.
Och hade jag kunnat få in alla roliga smileysar och symboler från mobilen, hade jag gjort det.
För att liksom understryka att jag är hejdundrandesgladhoppfullförväntansfullochbarasådärjättenöjdsommankanvara.
Så det inte går er förbi.

Dubbelspeed dagar och vårlängtanskänslor

Vi myser helg och tiden går allt för fort.
Vi sover bort halva förmiddagen och det är då man märker att ens barn blivit större.
När man får sova.

December kom och gick ungefär lika snabbt, som den alltid gör.
Och julhelgens dagar känns ungefär som om varannan timme hoppas över.
Allt det där som man tänkte man skulle ta reda på och som skulle kluras ut, det som skulle styras upp och bestämmas.
Det snurrar fortfarande runt på samma sätt som det gjort allt för länge, redan.

Jag säger tack i mitt innersta för semestern som ligger framför oss, för det extra andrummet som väntar.
Kanske jag hittar mina svar då. Och där.
Jag skriver listor, så smått, och hoppas komma till punkten där jag faktiskt också kan börja stryka på listan.

Barnen bråkar och tjafsar och skriver sedan små kärleksbrev till mig, som förlåt.
Jag och min stora åker iväg och shoppar och plötsligt då, blir han så väldigt stor, när det bara är han och jag.
Jag myser och svämmar över av stolthet, där jag går, hand i hand med han som kom för åtta år sedan och lärde mig att kärleken är oändlig.
Och sårbar.

Julstjärnan plockas ner tidigare i år, granen likaså, och jag säger tack för att ännu en jul kom.
Vi plockar fram solhattar och badkläder istället och försvinner ner i taxfree katalog och resetidningar.
Januari kommer resas bort och sen är det i princip februari och då, då är det ju nästan vår....intalar jag mig.
Skynda dig vårsol och vårkänslor, vårblommor och ljusa kvällar.
Jag längtar efter dig!

Skynda dig att kom men hejsanhoppsan jag njuter av här och nu också

Dofterna omger mig, kaffe, lussebulle och hyacint.
Ljusslingan med de små husen lyser upp lite lagom.
Framför mig står tavlan, "Do more of what makes you happy".
Spot on.
Denna spelas i bakgrunden Soon After Christmas och jag hoppas ingen märker att jag satt den på repeat.

Jag sitter vid skrivbordet som har en speciell plats i mitt hjärta.
Det som var min mammas när hon var liten och som sedan blev mitt.
Det har vandrat runt i familjen och senast uppe hos min stora pojke.
Nu är det åter mitt, ett tag.
Här satt jag imorse och skrev första utkastet till drömmen.

Det är en sådan dag idag, då den tar tag i mig och sveper sin vilja och tro över mig.
Drömmen alltså.

Jag dricker kaffe och äter chokladbullar.
Jag funderar på julklappar, på nya glasögon och på vem jag vill vara. På våra julkonserter vi haft och på vilken lycka dom skänkt mig. På tapeten jag vill byta ut i vardagsrummet och på mönster som måste brytas. På loppisar jag vill besöka men aldrig hinner, och på olika vägar att gå.
På sorgliga öden som jag vill undvika och på varför det blev så.
För dom.
Jag tänker på saker som måste sägas och beteende som borde ändras. På nya vanor jag vill skapa och på nytt jag vill prova. På julstök, julbak och julgran.
På tacksamhet och på serier jag velat följa. På bloggen och på instragram och på stressen att finnas och följas. På att man borde av-iphone-sig men sen på värme och vänner de givit mig.
På rim som ska skrivas och sen åter igen på julklappar som måste köpas.

Men mest av allt tänker jag på hur stark känslan blivit.
Och på att tiden kan vara kommen.
Att säga hejdå till pressveck och kavaj och till det som varit.
Och att säga hej och välkommen till blomman i håret och ostruket på kroppen.
Välkommen du okända.
Förgyll min värld.

Också tänker jag att jag är lite som ett barn inför julafton när jag blickar framåt.
Hoppfull, otålig och förväntansfull.
2013 kommer bli en fantastiskt år.
Bara för att det måste bli så.
Och bara för att jag förtjänar det .

Så det så.

Det blir så tomt. Ibland.

Något fattas mig och jag somnar med värk i hjärtat.
Jag saknar honom.
Min stora, känsliga, kloka och vackra pojke.
Han sover över hos en kompis, inget konstigt.
Egentligen.

Men när jag inte får klappa hans mjuka kind, eller höra hans röst.
När jag inte får se hans leende eller höra hans skratt.
Då saknar jag.
Honom.

Då längtar jag.

Speciellt när jag ska somna.
Och jag vet att han med all säkerhet inte kommer intassandes i natt.
Inte kommer lägga sig nära och hålla om min arm.
Då känns det tomt.
Har inte riktigt vant mig vid att han växer.
Inte vant mig vid att han väljer andra sovplatser, då och då.

Han fyller åtta år på fredag.
Och mitt hjärta sväller över av stolthet, lycka och tacksamhet.

För att jag får lov att kalla honom min.

Tick tack tick tack....

Jag borde.
Jag vill.
Jag måste.

Om bara jag fick en minut.
Jag smider planer och skriver ner idéer, visioner och förändringar.
Som jag vill ta tag i.

Men.
När stunden kommer.
Då blir det bara blaha av allting.

E.g.e.n t.i.d.

Kan vara ganska prestationsångestladdande.

För samtidigt som jag vill, borde, måste.
Allt det där.
Blir det ofta att jag hamnar här vid datorn, eller vid mobilen, eller i soffan, eller i fönstret.
Funderande, drömmande, undrande.
Om allt det där som väntar, som jag vill.

Famlar runt på Spotify för att hitta den optimala musiken att lyssna på.
HÖGT och ENSAM, så som jag älskar att lyssna på musik.
Och då på de där jättebästa låtarna som jag bara längtat efter att få lyssna på.
Nu har jag chansen.

Men hittar jag dom? Kommer jag på vilka det är?
Nej.
Inte just då.

Klockan tickar....och vips!
Vad hände?
Timmarna, stunden är över, och vad har jag gjort?
Oftast ingenting.

Bortkastat, ekar det lite inom mig.

Den mentala listan är precis lika lång som den var innan.
Bara lite utökad.
Med en dos irritation och dåligt samvete.

Men så slår det mig, kanske jag ska börja tänka annorlunda?
Kanske jag gör alla de där, vill, borde, måste, bäst när jag har barnen springandes runt mig?
Kanske min egen tid är just den tiden då jag kan vara egen.
Och för mig själv.
I mina tankar, drömmar, utan att bli störd.
Hmm, finns väl inga bra svar på det där.

Trettio minuter kvar av min ensamhet.
Tror jag ska försöka få upp den där tavlan på ovanvåningen allafall....

Hej.

Om saker som aldrig hänt

Jag ska vara Lucia två gånger i år.
Med mina Lilies.
Dom vackra.
Lucia vid 38 års ålder.
För första gången.
Konstigt.

Men visst är det fint när det händer saker som aldrig hänt?
När man får uppleva känslor som aldrig känts?

Att livet hela tiden utvecklas och trampar på liksom.
Framåt. Åt det håll det är menat man ska gå.
Kanske några steg bakåt, då och då, men ändå alltid.
Framåt.

Denna julen omfamnar jag mer ömsint och lugnt.
Detta nyåret hyllar jag och firar extra mycket.
För jag tror faktiskt att, nästa år blir lite av mitt år.
Känslan inom mig säger det.

Det blir det år då min röst kommer höras och det år då mitt hjärta börjar tala.

Jag kommer välkomna det med öppna armar och tacksamt ta emot det som kommer i min väg.
Något inom mig säger nämligen att det kommer bli vackert.

Om dagen. Just idag.

Jag ville ta din hand.
Kanske ge dig en kram.
Titta dig i ögonen och berätta.
Om dagen som gick.

Om vad som hänt, eller inte hänt.
Om känslor jag känt, eller inte känt.
Sånt där, bara.
Jag hade velat berätta.

Om hur duktig lillebror blivit när jag lämnar honom på dagis.
Bara en kram, puss, vink och.
Hejdå.

Om min chef som grät idag när hon skulle berätta om en av våra kollegor som är på väg att gå in i väggen och som nu vädjar om hjälp.
Jag tycker det är fint att ha en chef som vågar vara så nära sina känslor.
Som vågar vara en av oss andra.
Gråta.

Jag ville berätta det för dig.

Men också om den tragiska förmögna alkisen som kom in idag.
Igen. Han som alla lurar.
Jag hade velat reflektera tillsammans med dig.
Om hur sorgligt det kan bli och varför.

Jag hade velat få dig att känna och lyssna.
På de låtar som just nu slukar upp hela mitt inre.
Det är framför allt denna.
Every cell in this body has been replaced since I last saw you. But the memory is in the DNA.
Tappar nästan andan.
Nämligen.
Och det hade varit fint att få dela med dig.

Jag hade velat berätta om den mysiga stunden jag och barnen hade vid middagsbordet idag.
Om de goda vitlöksbröden jag gjorde.
Och om storebror som hade högläsning för oss när dom skulle somna.

Jag hade velat berätta att idag har det varit lite för många stunder då jag känt mig.
Liten, och, lite så där.
Bara.
Som jag inte vill känna mig.

Kanske du hade haft nått bra att säga till mig.
Just nu.
Kanske du hade fått mig att skratta.

Jag vet inte, jag bara tänker att det hade varit mysigt allafall.
Att få berätta dessa saker för dig.

Lite då och då.