Andas in. Andas ut.

Jag tar djupa andetag.
För att finna ro. För att dom behövs.
Lite extra idag.

Jag sminkar mig, för första gången på länge känns det som, och sätter håret i en lös knorr mitt på huvudet.
Jag säger hej till henne jag känner igen i spegeln.
Jag lyssnar på Wolf med First Aid Kit och visualiserar hur det kommer bli att sjunga den med mina Lilies.
Med sommarvinden och blomman i håret.
När benen bär mig. Lite längre fram.

Jag läser Mindfulness i vardagen och tänker att det blir fint att lära sig.
Jag försöker att inte spåra iväg i tankarna.
Tankarna som jag ändå inte hittar svaren på.

Jag skriver listor till mannen på saker jag behöver, men ännu inte kan fixa själv.
Dyra ansiktskrämer, en svart fotoram, färgburk, vårblommor.
Jag saknar böckerna jag just läst ut, dom tre som förfärar, förhäxar och förtrollar.
Och funderar på vem som ens skulle kunna vara i närheten av att förkroppsliga dessa karaktärer, på ett rättvist sätt.
På film alltså. En omöjlig uppgift.

Jag spånar på hemma-projekt.
Måla om, flytta om, sätta upp, ändra, fixa.
För det är sånt som reflekteras in i min själ.
Som gör den glad.
Och det är tankar som jag kan ta på, som jag kan verkställa.
Lättare.
Än de andra.

Jag känner mitt hjärta slå, hör det nästan ibland.
Dunkdunkdunk.
Ljudet påminner mig om livets skörhet.
Om vad som hänt och på var jag befinner mig.
Men mest om att jag måste vara snäll mot mig själv.

Lyssna inom dig, våga tro, våga hoppas. Du kan.

Idag tar jag djupa andetag och försöker tänka extra fina tankar om mig själv.

Håll min hand. Snälla.

Benen mina börjar skaka, först lite, sen mer och mer.
Jag försöker slappna av, få dom att sluta.
Det snurrar inne i mitt huvud, jag mår illa.
Kommer jag svimma?
Det känns så.
Jag är alldeles kallsvettig.
Skakar.
Jag vill ta mig ut ur min egen kropp.
Vill inte vara med om detta.
Vad är det som händer?
Sluta, snälla.

Jag måste få hålla någons hand.
Nu.
Jag viskar till damen bredvid mig, en tandsköterska.
Eftersom detta händer när jag är med mina barn hos tandläkaren.
Jag viskar, knappt hörbart.

Kom.

Jag försöker få ut min hand under filten, men det går inte.
Kraften finns inte där.
Jag kan inte röra mig. Orkar inte.
Damen hör inte, ser inte.
Eller så väljer hon att inte höra.
Kanske hon känner sig besvärad.
Jag inser att hon inte kommer ta min hand.
Jag är ensam.
Jag är rädd.
Livrädd.

Jag måste hålla någons hand.
Men det finns ingen där som kan.
Hjärtat dunkar så snabbt och högt.
Det syns utanpå mina kläder.
Dunkdunkdunkdunk.
Det flimrar framför mina ögon.

Snälla.
Håll min hand.
Jag är så rädd.

Jag tänker för ett kort ögonblick på mina barn.
Mina älskade små.
Jag lämnar dom nu.
Hej då...NEJ...paniken växer.
Jag kommer inte få se dom växa upp.
Tårarna rinner ner för mina kinder.
Hjälp mig.

Snälla, håll min hand.
Jag är så rädd.

Jag hör deras röster på avstånd.
De trygga, glada, lugnande.
Så som dom säkert lärt sig att man ska vara.
Det hjälper. Sakta kommer jag tillbaka.
Jag läggs på båren och dom pratar lugnt med mig.
Dom håller min hand.

För tredje gången inom loppet av några månader, befinner jag mig nu i en ambulans.
Men denna gången är det jag som ligger där.

Livet sa stopp.
När jag själv inte hade förmågan att säga det.
När jag själv inte kunde hitta vägen till förändring.
När jag allt för länge fortsatt i samma takt och mönster.
Fast jag ville annat.
Behövde annat.

Nu befinner jag mig tryggt nerbäddad i vita sängkläder av linne.
Hemma.
Min man kramar mig hårt och länge.
Han håller min hand.
Viskar att allt kommer bli bra.

Det är nu det börjar.
Börjar om.
Sakta.
Ett steg i taget.
En dag i taget.

Det selektiva minnet

Ni vet när man tänker tillbaka på saker och bara minns det fina?

När ens mamma vidhåller att hon absolut inte minns några bråk från tiden då vi var små.
Eller man tänker tillbaka på en händelse eller period med längtan i minnet.
För den var så vacker.
Skit samma att den också var plågsam eller jobbig.
Det minns man inte.
Det har man liksom sorterat bort.
Det gäller väl att spara godbitarna, det man vill ta med sig och spara i hjärtat.

När jag tittar på bilderna från vår semester, som alla är tagna typ de tre sista dagarna,
när semesterkänslan på nått sätt äntligen, till slut, infann sig.
Då ser det ut som en underbar semester.
Där syns inga spår av oro, tårar, rädsla eller sjukhus.
Möjligtvis i mina trötta ögon.

Men mest ser det ut som den semestern, som jag längtade efter.
Och som jag så innerligt behövde.
När jag tittar på bilderna ser jag allt det där.
Lugnet, värmen, skratten, harmonin och glädjen.
Även om det är för nära inpå för att jag ska kunna lura mig själv att tro att det verkligen var så. Eller bara så.

Men vem vet, om några år kanske det går.
Om några år kanske det är just så jag kommer minnas och se tillbaka på den.

Man kan ju på ett sätt hoppas.
Även om smärtan kan få skymtas, som en påminnelse om hur stor kärleken kan vara.
Men längre fram, långt fram, vill jag tänka tillbaka på Thailand och våra veckor och minnas detta:

När ljuset skymtas

Jag jagar pepp och glada tankar för 2013.
Detta året ska ju bli mitt år!
Hade jag bestämt.
Och det kan väl fortfarande bli så, det fick bara en konstig start. Bestämmer jag mig för.

Jag andas in harmoni och lugn, och känner lyckan spritta till lite, nånstans längst in.
Just denna dagen. Min lediga.
Idag hinner jag med. Jag hinner känna efter och jag hinner finnas till.
På det sättet jag behöver.

Jag målar skåpet klart och fyller det med alla mina trådrullar, knappar, band, pyssel och annat fint.

Det är storm ute, hammocken har vält omkull och får mig att tänka tillbaka lite extra på sommardagarna då den gungade mig fridfullt.
Snart kommer de tillbaka.

Jag försöker lära mig min nya kamera, jag fotar lillebror som gått ut för att blåsa såpbubblor.
Han behöver inte blåsa, vinden sköter det, vilket han tycker är roligt.
Han tappade sin andra tand imorse.
Kanske han börjar bli stor nu, min finaste lilla älsklingsunge.
Kanske jag måste inse det.

Jag måste vänja mig vid tanken att allt ändå är okej med honom.
Att inte konstant vänta på nästa anfall.
För jo, det kom ju ett till och jo han kommer nu äta medicin två gånger om dan, i några år.
Och jo, det känns jäkligt tungt att acceptera.
Men jag får inte göra honom skör.
Jag får inte göra honom mindre eller svagare.
Jag måste försöka ta av mig silkeshandskarna och gömma undan min oro.

Men det är ju det svåraste.
När det kommer till ens barn.
Det finaste man har.

Men idag myser vi och jag önskar jag kunnat återge ljuset och skenet här hemma.
Värmen och kärleken.
Vi har det fint här.
Och trots det som hände, älskar jag ju mitt hem.
Färgerna, lugnet, värmen och lyckan det ger mig.
Jag ska bara försöka återfinna tryggheten.
Jag ska bara försöka sudda ut uppmålade bilder och minnen.
Eller alla fall få dom att blekna.
Förhoppningsvis går det lättare för varje dag.

Idag känner jag hopp.
Idag känner jag att det kommer bli fint, ändå. Ljuset lyser upp och nånstans, där borta, väntar allt som kommer göra att det känns lättare.

Det viktigaste finns i hjärtat

Försöker göra saker som får mig att må bra. Saker som helar.
Jag målar nytt skåp och gammal vägg, lyssnar på musik, omger mig med blommor, sjunger och kramar de som finns mig nära.

Men det är svårt, när mörkret faller och känslan gör sig påmind.
Känslan av utsatthet och obehag.

Vi hade inbrott i vårt hus medans vi var på semester.
Den där semestern där min minsta skatt låg på sjukhus och jag bad böner i det oändliga.
Den där semestern där min tro fick sig en ordentlig törn.
Tron på att allt har en mening och att goda saker kommer till dom som just, tror.
Den har rubbats. Rejält.

Men alla fall, vägen tillbaka till lugnet, glädjen och tryggheten är lite snårig kvällar som dessa.
När vinden viner, regnet slår mot rutorna, och mörkret är mer påtagligt än vanligt och jag är själv hemma med mina små.

Men jag vet samtidigt, att just för mina små, måste jag slå undan destruktiva tankar och rädslor.
Just för mina små, måste jag tro på den där tron.

Varför allt detta hände, vet jag inte.
Men som med allting väljer jag själv hur jag ska hantera det.
Jag försöker hitta styrkan inom mig som detta gett, styrkan att slå tillbaka och inte nöja mig med att vara rädd.
Vända det till något som kan bli en start, en start för ett aktivt val att börja prioritera det som är viktigast i mitt liv.
Det är slut på bortkastade dagar och bortkastad tid.
Det är slut på behaga-andra-livet.
Jag känner tydligare nu, vad jag vill göra och hur jag vill leva.

Det räcker att jag tittar in i mina barns ögon, så vet jag.
Där finns allt.
Det är vad som räknas och vad som betyder något.
Helt enkelt.

Det kan ingen simpel tjuv ta ifrån mig.

Bangkok Hospital. Phuket.

Här ligger min älskade, vackra skatt.
Min minsta.
Han med solen och godheten inom sig.
Vad hände?
Så här skulle det inte bli.
Sanden, sommarvärmen och lyckan över att vara här, hann knappt infinna sig, förrän den istället för att berika mig, bedrövar mig, plågar mig.

Jag läser ett av mina senaste inlägg och tänker.
Hur allt kan vända och bli precis tvärtom.
Att det finns ingen mening med att planera, livet gör som det själv vill och har en egen väg.
Just nu är den vägen en av de tuffaste jag vandrat på.
Meningen med den är svår att se.
När förtvivlan, utmattning och hopplösheten tar över hela ens inre.
Hur orkar man?

Men när jag känner hans lilla hand om min arm.
När jag ser in i hans ögon och dom talar om att jag är hela hans värld och vad han förlitar sig på.
Den viktigaste.

Då vet jag.
Då orkar jag. Jag bara måste.

Att våga, hoppas och tro.
På mirakel och att det goda måste vinna.
Det bara måste.
Jag vägrar acceptera annat.
Jag vägrar tro annat.

För om man slutar tro, vad finns då kvar?

Saknad

Mellan middagsdisk och tvätt ögnar jag igenom bilder på fb, som en släkting lagt ut.

Och plötsligt, skymtar jag.
Halvt avklippt med bara kinden, örat, håret och ena axeln synligt, sitter han där.

Min pappa.
Och jag var inte beredd.

Saknaden, den högg till.
Jag sätter mig ner och genom mina tårar ser jag honom framför mig.
Jag hör hans röst.

Vackra. Underbara. Glada. Sorglösa.
Du.
Jag saknar dig, saknar dig, saknar dig.

Om du bara visste hur mycket.