Den vackraste stjärnan

Jag hade en vän.
En sådan där som man aldrig hittar igen.

Vi möttes på en efterfest, på den tiden då man gick på sådana.
Inte hade jag kunnat ana, vid det mötet, att vår vänskap skulle förändra mig och än idag värma mig.

Hon var väldigt olik och annorlunda.
Oss andra.
Det bodde en gammal och vis själ i hennes kropp.
En själ från en annan tid.
Och för en annan tid.
Kanske.

Hon var sju år äldre än mig och blev min syster, vägledare och bästa vän.
Det var en sorts förälskelse.

På vissa sätt öppnade hon upp ögonen och världen för mig.
Jag var 18 år när vi träffades, och visste inte mycket.
Om något.

Hon älskade London och fick mig att göra detsamma.
Hon åkte dit då och då, ensam.
Vilket jag beundrade och tyckte var så starkt.
Att åka ensam.

Hon älskade loppisar och vintage och var nog den som introducerade mig till den världen.
Hon levde efter en gammal novis att ordentliga eller fina flickor/damer inte visade axlarna.
Hon sa det ibland, men med glimten i ögat.
Och jag tyckte det var lite tokigt.

Hon älskade musik och dikter.
Och handskrivna brev.
Hon var poet och konstnär innerst inne.

Hon var tokförälskad i Phil Collins, inte musiken då bara, utan i hur han såg ut.
Vi skrattade ofta åt det.
Phil Collins.

Vi kunde sitta tyst lååånga stunder i hennes lägenhet, och bara lyssna på musik.
Och båda bli helt exalterade över nån liten ton eller sångfras, och spela den, om och om igen.

Vi spelade in blandband till varandra.

Hon skickade ofta handskrivna vykort till mig.
Och kom med små presenter, med små visdomsord fastklistrade.
Och små tokroliga serieutklipp.
Kanske jag visar er några nångång.
Dom får mig fortfarande att skratta.
Rakt ut.

Vi skrattade ofta rakt ut nämligen.
Om vår kärlekslängtan och våra span för stunden.
Våra stackars offer för vår enorma trånan.

Hon klädde om möbler och tog sig an soffan i min allra första lägenhet.
Den ovanför pizzarestaurangen.
Vi plastade in en av de roliga serierna och gömde inne i soffan med våra namn på baksidan.
Som en rolig överraskning för nästa ägare.
Om den fick någon.
Minns inte vad som hände med den där soffan.

Hon var gladare än de flesta.
Självständigare än någon annan jag mött.
Starkare och envisare.
Det fanns ingen som hon.

Men ibland räcker det inte.
Ibland spelar det ingen roll.

Den 2 januari 1999 lämnade hon mig.
Med tonvis av saknad, dåligt samvete, undran och tomhet.
Min Åsa.
Idag, av någon anledning, kom saknaden över mig.
Oväntad och enorm.
Min komihåg låda fick dras fram och jag fick vältra mig, i dig, för en stund.
Det var länge sedan.
Allt för länge.

Jag fylls av tacksamhet och lycka.
Att du finns inom mig och ovan mig.
Jag önskar att du kunde se mig nu.
Tror du hade varit stolt.

Men kanske du gör det?
Ser du mig? Vakar du över mig?
Jag tittar lite extra efter dig ikväll, min innerligt vackra vän.

Bland stjärnorna.

När livet skakar om oss

Egentligen borde det vara enkelt.
Men är ändå det svåraste som finns.
Det där med tacksamhet.

Över det lilla, det stora, det som känns och det som inte känns.

Men så plötsligt kommer det.
En påminnelse.
Som ett slag i magen.

Jag vet att du sover, känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag, men jag vågar inte väcka dig nu
Jag skulle ge dig, allting du pekar på
Men bara när du inte hör, vågar jag säga så.


Du mitt lilla busfrö, som sover med alla dina fem gosedjur.
Noga omstoppade, pussade och kramade.
Omsorgsfullt och kärleksfullt, mot dom alltihop.
Du som ofta frågar din mamma om hon haft en bra dag på jobbet.
Och som kan gå och leta upp mig, bara för att få en puss och kram.
Du som bär hela solen inom dig.

I fredags kom ambulansen och hämtade dig.
Och din mamma var mer rädd än hon nånsin varit.
Livrädd.
Och tänkte tyst inom sig, att i resten av mitt liv, gör jag allt du vill.
Bara du stannar hos mig.

Jag skulle ge dig, allting du pekar på. Men bara när du inte hör, vågar jag säga så.

Epilepsi.
Ordet slog rakt emot mig och.... vänta, vad sa du?
Vad menar du?
Hur, var, när. Och varför?

Vi åkte hem samma kväll.
Med oss hem fick vi ett oändligt bagage.
Av ständig oro.
Som jag ännu inte riktigt vet hur jag ska kunna bära.

Mitt lilla busfrö.
Som bygger och klättrar.
Högt.
Och som lärt sig cykla denna sommaren, och cyklar.
Hela tiden.

Hur ska jag kunna släppa dig?

Livet rullar på utan att vi egentligen uppskattar det.
Men så kommer det något sånt här.
En påminnelse.
Ett uppvaknande.

Ta inget för givet.
Viskar någon högt där uppe.

Glöm inte bort tacksamheten.
Över det lilla, det stora, det som känns och det som inte känns.

Idag när jag kom hem, fick jag denna blomman av min minsta älskling.
Han med alla gosedjuren.

Och mitt hjärta svämmar över av kärlek.

Hur räcker man till?

Jag målar skåp.
Mintgrönt.
Och tapetserar, bruna fyrklöver.

Jag lyssnar på denna, om och om igen och myser så där lite alldeles extra.
Dom små stunder jag hittar och kan ta.

För oj vad det blev komplicerat och svårt att ha en pojke som går i 2:an.
Som har humör som en tonåring, en alldeles för liten tonåring.
Som vill vara cool och liten på samma gång.
Att vara snart åtta år och ena stunden gå med byxorna nerdragna över halva rumpan och i nästa stund vilja krypa upp och gosa i all evighet.
Är så klart inte så lätt.
När man inte vet vilket ben man ska stå på.

Och att vara en förtvivlad mamma som inte hänger med i svängarna.
Som inte riktigt vet hur hon ska räcka till.
Är inte heller så lätt.

Han har det jobbigt just nu. Med kompisar.
Och sig själv gissar jag.
Vi ligger i hans säng på kvällarna och jag säger till honom att inte ta nån skit.
Ni vet, det där som Grynet intalade en förr, när det begav sig.
Han skrattar lite varje gång jag säger det.
Ta ingen skit.
Han ber mig förklara vad jag menar.
Men jag tror han förstår.

Jag kommer på mig själv tänka samma tanke under dagarna.
Ta ingen skit.
Jag säger det till mig själv och tänker att det är egentligen en himla bra mening.
Bara så där. Säger den rätt mycket.

Det är pannkaksdags för mig och lillebror.
Torsdag.
Dagen som ger mig andrum.
Och ikväll ska jag sjunga.
Mina fina Lilies kommer hit och vi ska träna träna träna och fylla våra hjärtan med skratt och lycka.
Vi brukar göra det.
Nästa lördag ska vi uppträda.
Jag tror jag kommer vara mindre nervös denna gången.

Ni har väl varit inne hos Fröken Blund?

En bild säger mer än tusen ord.
Eller?

Detta är historien om något elakt, hemskt och skrämmande.
Som tagit över och förstört, förgört och förändrat.
För länge och för många.

Det är dags att säga FUCK OFF CANCER.

Gå in här och var med och tävla.
Hon säger det så fint, den där fröken B.

Eller bara vakna upp och stötta kampen här

Vilket som. Bara ni gör något.

Jag gör båda.

Same same. But different.

Jag lämnar bleka spår efter mig, nästan osynliga.
För dom som inte vet. Eller känner.

Jag kan ibland vara lite väl komplicerad.
Till och med för mig själv.
Funderar på om det nånsin kommer ändras.

Vissa saker gör ju det.
Ändras.

Det kom över mig häromdagen, att jag gått från rosa till blå.
Himmelsblå, turkos och mintgrön.
Konstigt hur det kan bli.
Något som alltid varit självklart blir plötsligt nånting helt annat.

Och plötsligt har jag gått från sidobena till mittbena.
Inget revolutionerande. Jag vet.
Men det blir en annan jag, på nått sätt, när jag tittar mig i spegeln.
En helt annan, när jag känner efter.
Inuti.

Annars är allting sig likt.

Vi bor i idyllen. I Bullerbyn.
Det är fint.
På eftermiddagarna samlas alla barn och föräldrar utanför husen.
Det cyklas, spelas, gungas och skrattas.
Och dricks kaffe.
Våra barn är allas barn.
Det lämnar varma spår inom mig.

Att vara en del av en gemenskap.
Känns viktigt ibland.

Andra dagar står jag utanför och känner mig lite som
en utomjording.

Konstigt, när jag tänker på det.
Att allting kan ändras, men ändå vara detsamma, på nått sätt.
För dom som inte vet.
Eller känner.

Darn, skit och attans oxå

Jag kommer inte bort från känslan av obalans.
Otrivselkänslan smakar illa i munnen och växer sig starkare inom mig.

Så mycket har fallit på plats, klarnat och sjunkit in.
Det senaste året har förändrat mig och gjort mig lugnare och säkrare.
På vad jag vill.
Men framför allt, på vad jag inte vill.

Det är just det som gnager, äter och skaver i mitt inre.
Det jag inte vill längre. Det som känns fel.
Plötsligt blev det så starkt.

Men attans, hur hittar man gnistan, styrkan, modet och den tillräckliga viljan till att förändra?
Att våga kasta sig, utan att se marken?
Utan att veta var man landar, eller ens om man överlever.
Och vem är jag att önska mig utanför ramen och normen?

Väntar och letar efter små små tecken, hintar eller vägvisare.
Ni där uppe, ge mig en signal!
Berätta för mig när det är dags!

För vet ni, jag vill ut från den korrekta, välkammade och ordentliga boxen.
Där allting måste göras rätt och där det krävs saker av mig som jag inte kan ge.
Där jag aldrig kommer bli tillräcklig eller total.
Där allt känns oviktigt och betydelslöst på nått sätt.

Samtidigt är jag livrädd vid tanken på att lämna det.
Den där tryggheten ni vet....
Attans vad den känns viktig ibland.

Men jag vill bli förälskad i vardagen.
Jag vill leva för att vakna upp till ännu en sådan dag.
Längtar efter det.
Behöver det.

Jag tittar på mina barn och inser, verkligen inser på ett sätt jag inte tror jag gjort innan, att dom betyder allt.
Inte allt på ett självförnekande eller självuppoffrande sätt, utan bara på ett sätt som gör att jag vill ge dom a-l-l-t i form av harmoni, trygghet, uppmuntran, glädje och kärlek.

Vet inte om jag gör det nu.
När jag alldeles för snabbt och för högt skäller, gnäller och klagar.
Bara för att jag själv bär runt på så mycket missnöje.

Det är för dom jag vill förändra och förändras.
Men lika mycket för mig.
Men mest för att slippa de där tankarna längre fram.....

Om bara.

Sommarens drömmar och höstens realitet

Vardagen har kommit smygande och jag överlevde, både den och mitt fästingbett.

Tänk vad tanken kan spåra iväg och skrämma en ibland.

Tre dagar avklarade och känner mig löjligt lycklig över att min lediga dag infunnit sig.

Har inte riktigt accepterat det faktum att jag faktiskt ska gå till jobbet VARJE dag nu.

Vecka efter vecka.

Känns inte riktigt okej.

Ännu.

Saknar hemma kläder och hemma snoddar i håret.

9-17 innebär så väldigt strikt och tråkigt och välkammat.

Det innebär att inte riktigt vara jag.

Eller ett vara ett annat jag som jag inte är så säker på att jag vill behålla.

Funderar mycket på det just nu.

Kanske blir det bra, om ett tag, när minnet av sommar jag har bleknat och hamnat lite i skymundan.

Men kanske jag plockar fram små delar av den och smyger in så där lite hemligt.

Kanske nagellacket får åka på igen.

Kanske det blir rätt roligt ändå.

Vi ska få en ny arbetskamrat.

En ut, en in.

Så det funkar.

Men ändå.
Låt mig inte glömma bort detta.
Mitt sommar jag.
Mina sommar kläder och sommar tofsar.
Mina sommar drömmar, och,
Den som är jag.
Påminn mig.

Låt mig inte nöja mig.

Är så lätt att göra det när rutiner och vardagen fått sitt grepp om en.
Det är så lätt att glömma att det finns nått annat, eller alla fall möjligheten att skapa nått annat.
Om det är det man drömmer om.

Vi kan väl påminna varandra va?