Om att välja livet. Fullt ut.

Ingen ser det på mig.
Det syns inte på mitt leende, hur jag rör mig eller vad jag säger.

Ingen kan veta.
Förutom jag. Som känner allt inom mig.

Det svåra med att ta nästa steg framåt.
Varje steg är en egen liten avgrund.
Varje steg kräver hela min kropp och sinnes ansträngning, fokusering och benhårda vilja.
Det som för andra är självklart.
Och som var det för mig också, för några månader sedan.
Är idag oändliga och livsavgörande utmaningar.

Nu vill jag tillbaka.
Nu vill jag välja livet, fullt ut.
Som det är menat att jag ska leva.
Inte med rädslan som vägledare.
Utan hoppet, nyfikenheten och kärleken.
Över livet.
Led mig dit.
Håll mig i handen, tillsammans tar vi steg för steg.

Fredagspyssel och en gnutta vemod

Det känns inte som fredag i hjärtat.
Molnen hänger tunga utanför fönstret, och smittar av sig på mig.
Jag går barfota ute i trädgården och plockar vissna blommor.
Nästan alla rosor har slagit ut upptäcker jag.
Utan att jag märkt det, eller njutit av det.
Trädgården får inte sin dagliga omvårdnad och uppmärksamhet, när regndagarna avlöser varandra.
Jag saknar det märker jag.
Jag tänker än en gång att vi i helgen måste få upp klätterväxterna på ett nät eller galler.
Dom har väntat länge nu.

Jag längtar efter projekt.

Jag försöker bekanta mig med min nya kamera och vill lära mig allt på en gång.
Åker iväg på en snabb loppisrunda, men hittar varken inspiration eller det jag letar efter.
Vad det nu är?
Till lunch gör jag pannkakor som också får bli mellanmål till barnen i eftermiddag.
Jag tänker på ett möte tidigare i veckan och på att inga tillfälligheter finns.

Efter lunchen börjar jag leta bland mina tyger, till vimplar jag vill sy och sätta upp nånstans i huset.
Bara för det är så himla fint.
Men sen börjar jag pyssla med en liten medalj till min största pojke istället, som avslutar sitt fotbolls camp idag.
Men ingenting blir riktigt avslutat, i allafall inte så som jag tänkt.
För det damp ner en inredningstidning i brevlådan och jag kom på att jag inte druckit kaffe idag.

Fin helg till er. Hej.

Drömmar, jordgubbar och längtan

Det blåser vindar som inte känns sommar.
Jag håller mig inomhus och lyssnar på P1 Sommarprat.
Men egentligen längtar jag efter en bok att förlora mig i.

Efter lunchen går jag ut och plockar några jordgubbar som är färdiga.
Tänker att jag kanske borde spara dom till barnen.
Men. Nej. Det kommer snart nya bestämmer jag mig för.

Jag har en melodi i huvudet jag inte får bort, och längtar efter att få börja sjunga själv igen.
Jag tänker på att vi alla har passioner i livet vi ständigt återkommer till.
Som kan ligga i dvala, men ändå alltid kommer tillbaka.
För livet vill så.

Om en stund kommer lillebror hem från dagis och det hugger till lite i hjärtat när jag tänker på att jag bara kan säga det i en dryg vecka till.
Sen blir han en skolpojke.
Livet.
Men först är det semester för hela familjen.
Mannen och barnen drömmer om att resa, "nånstans där det finns en pool mamma".
Jag drömmer mest om vitmålande gamla trägolv, växthus och att kunna gå i sommarkjolar hela året.

Hej.

Om det underbara att vara här

Jag andas kärlek idag.
Och ödmjukhet.
Jag känner tacksamhet över vart livet fört mig.
Hit. Mitt i en kris.
Det är här jag växer och det är här, i detta, jag kommer hitta hem.
Jag omhuldas av en ny värld, ett nytt tänk och hela mitt väsen vill dit.
Nya klokheter slår mig hela tiden och jag vill skriva ner dom allihop.
För att inte glömma.
För att kunna plocka fram dom när de behövs.
Jag tänker och blir ibland rädd för att jag grubblar sönder livet.
Och glömmer leva det.
Min inre lista över livet blir längre och tydligare, men inte mycket försvinner från den där listan.
Inte mycket prickas av.
Förstår ni?
Vi grubblar och analyserar och väntar.
Väntar på framtiden och tänker att den kommer innehålla allt det där vi vill ha.
Bara så där.
Vem lurar vi?
Framtiden är nu. Nu, precis i denna stunden och är allt vi har.
Vi räds de stora förändringar som vi inte orkar genomföra, och glömmer då de små justeringar som vi däremot orkar, om vi bara sett dom.
De små justeringar som kan ge kraft och energi till att faktiskt förverkliga de stora.
Det är dags nu.
Jag känner stolthet över de framsteg jag gör. Över styrkan jag hittar inom mig.
Över hoppet som växer inom mig likt våren utanför mitt fönster.
Det blir bra. Det känns så i hjärtat.
Att följa sin instinkt och sitt hjärta och inte låta alla beslut gå varvet upp via hjärnan, där invanda mönster och beteende säger stopp.
Så kan du inte göra.
Det kan jag visst.
Det är nya tider nu nämligen.
Hjärtats tid är här.
Min tid.

 

Till dig

Du är med mig hela tiden.
I ringen på mitt finger.
I hjärtat som slår i min kropp.
I tankar och beslut jag tar.

Idag promenerar jag bort till platsen där du vilar pappa.
Jag tar med mig den vackraste blomman och sitter en stund på bänken.
Hos dig.
Andas in vårluften och känner tacksamhet över livet.
Hur jävligt det än må vara ibland.

Är du där när jag kommer?

Håll min hand och viska att allt kommer bli bra.
Snälla.

Jag behöver få höra det nu.
När jag balanserar på en skör tråd mellan hopp och förtvivlan,
längtar jag efter ditt skratt och dina lugnande ord.

De finns ju nånstans där, inom mig.
Viska dom i vinden till mig.
Jag väntar. Vid bänken.
Vi ses där snart pappa.

Dessa rader är dina pappa.
Lars Gunnar Wilhelm.
Idag är det sex år sedan du lämnade oss.

Vi som blev kvar, vi går vidare.
Steg för steg.
För det är så livet funkar.
Katastrofer och hemskheter händer och tillhör livet.
Vi bär dom inom oss som en del av vårt bagage.
Vår historia.
Vi utvecklas med och i den historien.
Vi slåss våra strider, gråter våra sorger, och skriker vår ilska.
Men vi går framåt. Vidare.
På vägen.

För på livets krokiga stig slår plötsligt knoppar ut igen.
Rötter växer sig starka och nya blommor slår ut.
Till slut.
Allt börjar om och ny historia skapas.
Hela tiden.
Nytt bagage och ny historia.
Livet överraskar.
Om man bara har tillit till det och känner tacksamhet för det man har.

Idag sitter jag en stund hos dig pappa.
Lyssnar in tystnaden och viskar ett dovt
Jag saknar dig.

Sen går jag stark därifrån, med solen i ögonen och hoppet i hjärtat.

Lycka är att vara sig själv och ingen annan

Idag vill jag mest bara säga hej tror jag.

Jag går just nu och provar på det där med KBT, och slås av hur logiskt det ändå är.
Man behöver bara någon som plockar fram det logiska och tydliga,
det göms så lätt och snabbt bakom andra synsätt.

Hon frågade mig om jag brukade känna mig värdelös.
Ja, jo, sa jag. Ibland.
Jaha, men har du några bevis för att du är värdelös?
Ehh......njae....alltså, hur menar du?
Jo men kan du plocka fram bevisen för att du är värdelös?
Alltså, nej, det kan jag väl inte.

Istället vänder hon på det och frågar, finns det några bevis mot att du är värdelös?
Och då kommer vi till det där jobbiga. Att hylla sig själv, plocka fram allt man är bra på.
Men faktiskt, egentligen.
Den listan är ju rätt mycket längre. Om vi tänker efter och är ärliga mot oss själva.
Men det tar emot ändå och hon får hjälpa mig på traven.
Hon rabblar upp massa egenskaper, prestationer och frågar om det är några som överensstämmer med mig.
Mmm, jo men så är det nog, det kan nog passa på mig, får jag fram.

Likadant är det med rädslor, ångest, nervositet.
Finns det några bevis på att det du är rädd för, faktiskt kommer inträffa?
Oftast inte.

Jag går därifrån med en känsla av makt.
Makt över mina tankar och makt över att styra mina rädslor.
Oftast är dom ju ändå helt obefängda. Utan logik.
Djupa andetag och en övertygelse om att det är bara en tanke.
Och tankar kan ändras.
Om jag bara bestämmer mig för det.

Hemma njuter jag av tystnaden och lugnet.
Av ljuset som strålar in i huset.
Av färgerna som omger mig och insikterna som kommer till mig.
Det här är något större än "bara" utmattning, stress eller vad man vill kalla det.

Det är en möjlighet, och en skyldighet, att genomföra förändringar på alla plan i mitt liv.
Jag har fått privilegiet att ta en paus, syna mig själv och mina vanor. Och upptäcka att många av dom är rätt destruktiva.
Inte minst mina tankar.
Jag gör en mindmap över hur jag vill leva och går igenom varje punkt för sig.
Var ska jag börja för att uppnå detta?
Vissa steg är nu tagna, andra är svårare och mer utmanande.

Men bilden är där. Visionen. Målet.

Jag gör påskfint hemma och tänker att vårt hem är som gjort för påsken.
Färgerna som leker med varandra och påsken gör det liksom bara ännu bättre.
Jag målar min minsta pojkes kinder med mitt rödaste läppstift och mitt hjärta värms av lycka och vemod, sista påskfesten på dagis, kanske sista påsken han går med på att ta på sig röd-orangerandiga långkalsonger och en knallgul, alldeles för liten, tröja. Med läppstift och kajalpenna, på kinderna.
Men han gör det nu, och det är allt som räknas.
Här och nu.

Jag vet inte riktigt om resan bär ända fram.
Och jag vet inte alls vart den kommer sluta.
Men jag klappar mig själv på axeln över de steg jag börjar så smått ta, och hoppas de ska ge inpiration och energi till att ta ytterligare steg.
De där stora stegen. Som tillsammans med de små, kommer göra hela skillnaden.

Om det skrivna ordet och den där tiden

Det kom ett brev till mig, för någon vecka sedan.

Ett handskrivet, fint kuvert.
Med tjockt innehåll.
Det var vackert, oväntat och varmt.
Och berörde mig så.

Har ni tänkt på det?
Att vi aldrig skickar handskrivna brev till varandra längre.
Denna nutidens stress stress stress. Hinner inte. Orkar inte. Jobbigt.

Hur kommer det sig att vi prioriterar bort något som betyder så mycket för den som får det?
När hände det?
Och varför?
Brevvänner, som var en så naturlig del av ens uppväxt.
Dom bara försvann.
Nu är det ett snabbt sms, ett inlägg på fb kanske, eller möjligen ett mail.
Vi tar oss knappt tid att ringa varandra längre.

Att hinna med.
Det där lilla extra.
Det är vad min vår kommer handla om.
Att hinna med.
Mig själv och mitt liv.
En time-out helt enkelt.
För att hitta nya spår och nya visioner.

Avsändaren till brevet jag fick var en kär vän eller egentligen en kusin till mig.
Manusförfattare och skribent.
Han hade en vision för sitt 2013.
Att skriva och skicka iväg 52 brev till lika många olika mottagare.
Vilken vacker tanke, eller hur?
Han kommer också skriva brev här, sådana som inte går att skicka av någon anledning, för mottagaren kanske inte lever längre, eller brevet handlar om en händelse eller plats.
Gå in och läs dom vetja.
Kanske ni blir inspirerade.

I vår ska jag försöka skriva några sådana brev, inte ett i veckan, men dock.
Back to basic helt enkelt.
Skala av och tona ner och söka efter det innersta.
Jag ska ringa och ta mig tid att prata.
Jag ska försöka se de människor som kommer korsa min väg.
Som finns mig nära.
Och ta mig tid att känna efter vilka känslor som finns inom mig.
Tror det kan vara hög tid.
För oss alla.