Ni har väl varit inne hos Fröken Blund?

En bild säger mer än tusen ord.
Eller?

Detta är historien om något elakt, hemskt och skrämmande.
Som tagit över och förstört, förgört och förändrat.
För länge och för många.

Det är dags att säga FUCK OFF CANCER.

Gå in här och var med och tävla.
Hon säger det så fint, den där fröken B.

Eller bara vakna upp och stötta kampen här

Vilket som. Bara ni gör något.

Jag gör båda.

Same same. But different.

Jag lämnar bleka spår efter mig, nästan osynliga.
För dom som inte vet. Eller känner.

Jag kan ibland vara lite väl komplicerad.
Till och med för mig själv.
Funderar på om det nånsin kommer ändras.

Vissa saker gör ju det.
Ändras.

Det kom över mig häromdagen, att jag gått från rosa till blå.
Himmelsblå, turkos och mintgrön.
Konstigt hur det kan bli.
Något som alltid varit självklart blir plötsligt nånting helt annat.

Och plötsligt har jag gått från sidobena till mittbena.
Inget revolutionerande. Jag vet.
Men det blir en annan jag, på nått sätt, när jag tittar mig i spegeln.
En helt annan, när jag känner efter.
Inuti.

Annars är allting sig likt.

Vi bor i idyllen. I Bullerbyn.
Det är fint.
På eftermiddagarna samlas alla barn och föräldrar utanför husen.
Det cyklas, spelas, gungas och skrattas.
Och dricks kaffe.
Våra barn är allas barn.
Det lämnar varma spår inom mig.

Att vara en del av en gemenskap.
Känns viktigt ibland.

Andra dagar står jag utanför och känner mig lite som
en utomjording.

Konstigt, när jag tänker på det.
Att allting kan ändras, men ändå vara detsamma, på nått sätt.
För dom som inte vet.
Eller känner.

Darn, skit och attans oxå

Jag kommer inte bort från känslan av obalans.
Otrivselkänslan smakar illa i munnen och växer sig starkare inom mig.

Så mycket har fallit på plats, klarnat och sjunkit in.
Det senaste året har förändrat mig och gjort mig lugnare och säkrare.
På vad jag vill.
Men framför allt, på vad jag inte vill.

Det är just det som gnager, äter och skaver i mitt inre.
Det jag inte vill längre. Det som känns fel.
Plötsligt blev det så starkt.

Men attans, hur hittar man gnistan, styrkan, modet och den tillräckliga viljan till att förändra?
Att våga kasta sig, utan att se marken?
Utan att veta var man landar, eller ens om man överlever.
Och vem är jag att önska mig utanför ramen och normen?

Väntar och letar efter små små tecken, hintar eller vägvisare.
Ni där uppe, ge mig en signal!
Berätta för mig när det är dags!

För vet ni, jag vill ut från den korrekta, välkammade och ordentliga boxen.
Där allting måste göras rätt och där det krävs saker av mig som jag inte kan ge.
Där jag aldrig kommer bli tillräcklig eller total.
Där allt känns oviktigt och betydelslöst på nått sätt.

Samtidigt är jag livrädd vid tanken på att lämna det.
Den där tryggheten ni vet....
Attans vad den känns viktig ibland.

Men jag vill bli förälskad i vardagen.
Jag vill leva för att vakna upp till ännu en sådan dag.
Längtar efter det.
Behöver det.

Jag tittar på mina barn och inser, verkligen inser på ett sätt jag inte tror jag gjort innan, att dom betyder allt.
Inte allt på ett självförnekande eller självuppoffrande sätt, utan bara på ett sätt som gör att jag vill ge dom a-l-l-t i form av harmoni, trygghet, uppmuntran, glädje och kärlek.

Vet inte om jag gör det nu.
När jag alldeles för snabbt och för högt skäller, gnäller och klagar.
Bara för att jag själv bär runt på så mycket missnöje.

Det är för dom jag vill förändra och förändras.
Men lika mycket för mig.
Men mest för att slippa de där tankarna längre fram.....

Om bara.

Sommarens drömmar och höstens realitet

Vardagen har kommit smygande och jag överlevde, både den och mitt fästingbett.

Tänk vad tanken kan spåra iväg och skrämma en ibland.

Tre dagar avklarade och känner mig löjligt lycklig över att min lediga dag infunnit sig.

Har inte riktigt accepterat det faktum att jag faktiskt ska gå till jobbet VARJE dag nu.

Vecka efter vecka.

Känns inte riktigt okej.

Ännu.

Saknar hemma kläder och hemma snoddar i håret.

9-17 innebär så väldigt strikt och tråkigt och välkammat.

Det innebär att inte riktigt vara jag.

Eller ett vara ett annat jag som jag inte är så säker på att jag vill behålla.

Funderar mycket på det just nu.

Kanske blir det bra, om ett tag, när minnet av sommar jag har bleknat och hamnat lite i skymundan.

Men kanske jag plockar fram små delar av den och smyger in så där lite hemligt.

Kanske nagellacket får åka på igen.

Kanske det blir rätt roligt ändå.

Vi ska få en ny arbetskamrat.

En ut, en in.

Så det funkar.

Men ändå.
Låt mig inte glömma bort detta.
Mitt sommar jag.
Mina sommar kläder och sommar tofsar.
Mina sommar drömmar, och,
Den som är jag.
Påminn mig.

Låt mig inte nöja mig.

Är så lätt att göra det när rutiner och vardagen fått sitt grepp om en.
Det är så lätt att glömma att det finns nått annat, eller alla fall möjligheten att skapa nått annat.
Om det är det man drömmer om.

Vi kan väl påminna varandra va?

Hemska insekter som gör mig rädd. Och trött.

Vemodens vind drog in, lite sådär objuden och oväntad.

Känner mig svag, liten och trött, och orolig för det där fästingbettet jag drog på mig uppe i skärgården.
Googlar och läser alldeles för mycket.
Hemskheter och sånt jag inte vill veta.
När jag redan är orolig, och lite rädd.
Ovant, för en skåning som mig.
Med fästingar alltså.

Det korallröda nagellacket är borttaget.
Faktiskt fick det sitta på nästan hela sommaren.
Men häromdagen kände jag att nu var det dags för det att vila.

Semesterns sista dag åkte jag och liten M till Slättarps gård.
Inte så insupande som det brukar.
Men hittade en liten väska, faktiskt en sådan jag letat efter, lite grann.
Försöker känna mig glad.

Vardagen tar vid och kanske kan det vara okej, när den väl tagit sitt grepp och man är inne i den.
Just nu snurrar tankar om borrelia och TBE och alla hemskheter som följer med, så snabbt i mitt huvud att det känns svårt att hänga med.

Vilar med minnen från Winnerbäcks konsert igårkväll.
Söndermarken är fin.
Nynnar lite på den och hoppas morgondagen kommer med sol.