När dagen går från grå till bländande röd

Ny vecka börjar och min förkylning vill inte lämna mig ifred.
Jag tvingas hoppa över kursen som annars får mig att må så bra i själen.
Istället fyller jag take away muggen med varmt vatten och åker till den där kvinnan.
Med de magiska händerna.

Hos henne glänser hela världen.
Hon får mig att skratta med magen.
Hon skäller på mig.
Jätte högt.
Och jag älskar henne för det.

När jag kör därifrån har fjärilarna tagit sig in under skinnet.
Solen bestämt sig för att lysa på himlen.
Och jag tror minsann att någon spelar musik uppe från molnen.

Jag bestämmer mig för att strunta i det jag inte kan lösa nu.
Det som bara suger all min energi.
Till ingen nytta.
För bitarna ligger inte riktigt på plats ännu.
Så varför försöka få ihop ett pussel som inte passar?

Jag lämnar alla utomstående, just ute.
Dom får vänta.
Eller lösa sina egna problem.
Jag är duktig på att försöka forcera något som inte vill sig riktigt.
Duktig på att försöka lösa andras problem.
För jag bryr mig så himla mycket.
Om vissa människor.
Men det är inte mina problem att lösa.
Enkelt så, egentligen ju.

Istället hoppar jag själv upp på piedestalen.
Sätter mig med kaffe, skrivbok och dator.
Skickar några mail och känner hur fjärilarna vaknar lite extra.
Den där drömmen som legat i dvala så länge.
Som jag gömt under en hel hög av, kan inte, bara om, snart och går väl inte.
Den drömmen plockar jag fram nu.
Den hoppade liksom själv fram.
Och jag bara betraktade det vackra som hände.

Och det är dags nu.
Det är det.
Åt helsike med alla andra.
Jag är ju inte er samarit längre, kommer ni ihåg?

Och förkylningen jag burit på så länge nu.
Den har redan dragit vidare till någon annan som inte har fattat grejen med att säga, tack, men nej tack.