Me myself and I

Ibland funderar jag på bilden jag sänder ut av mig själv och mitt liv, i olika sociala medier.

Den är ofta naken, sann och äkta.

Oftast.

Givetvis finns det annat bakom ytan, som bara är för mig och de som finns i min närhet.

Men ändå.

Det har aldrig varit ett medvetet val eller någon tanke bakom hur jag vill framställa mig.

Det är snarare ett nödvändigt uttryck.

En ventil.

Något jag vill förmedla.

Genom bild och text.

En konstform kanske.

Ibland backar jag i mitt huvud, när rädslan får viska för högt.

Stick inte ut. Blotta inte dig. Var som alla andra.

Men det försvinner ganska fort.

Tack och lov.
Jag vill inte vara som alla andra.

För vet ni?

Jag tycker om mig själv.

Jag tycker om att jag är som jag är.

Att jag vågar skriva från hjärtat.
Att jag ger bitar av mig själv till andra.
Jag tycker om att jag inte är som andra mammor, som min son säger ibland.
Att jag vågar strunta i den färdigstöpta formen av hur en 40-årig tvåbarn mamma borde leva och vara.

Jag tycker om att jag är varm och givmild i mina handlingar.
Och jag är stolt över mig själv och över visdomen jag besitter.
Jag är tacksam för att jag får föra den vidare till mina barn.
Jag hoppas alla fall att dom fångar upp lite på vägen.
Att deras sinnen och hjärtan blir mjuka och accepterande.

De senaste åren har begäret och viljan att göra gott för andra, vuxit inom mig.
Och jag tycker det är fint.
Även i min yrkesroll vill jag känna att jag gör det, och att det även är gott och tillfredställande för mig själv.
Därför är jag så tacksam över att jag får denna tiden nu, med mig själv och i mig själv.
Till att fundera på nya vägar.

Min tid har väl helt enkelt blivit mer värdefull.
Och den insikten har rört om mycket inom mig.
Fått mig att vilja omprioritera, men även att göra helt nya val.
Och igen.
Det är fint.
Så länge den där rädslan inte viskar för högt.
Stick inte ut. Blotta inte dig. Var som alla andra.

Då får jag påminna mig själv.
Jag vill inte vara som alla andra.
Jag vill vara mig själv.
Jag, precis sån som jag är.

Ganska enkelt egentligen ju.
Om man tänker efter.