Det är väldigt mycket hon nu.
Letar bland minnen.
Bland sådana jag glömt bort, men vill komma ihåg.
Jag försöker sammanfatta henne som person.
Vem hon var.
Men det är så klart inte så lätt.
Kanske jag försöker hitta en form eller en bild som jag vill frysa och spara.
Där i min ryggsäck.
Jag träffade hennes dotter i fredags.
Vi tog en tre timmar lång fika på stället hon och jag så många gånger gått till.
Hennes dotter är en vuxen kvinna nu, och jag kommer på mig själv med att vara lika förtrolig mot henne, som jag var,
med henne.
Vi fick en sådan oerhört fin och skön stund tillsammans.
Hon berättade i detalj om det sista dygnet.
Sista natten.
De sista timmarna.
Och det var sådan tröst för mig att höra hur det gick till.
Att det blev så fint.
Och mjukt.
Vi skrattade faktiskt.
Och grät massor.
Men åh, det är så fint att få skratta med någon.
Om henne.
Att få prata med någon som vet.
Jag lovade att ordna musiken till hennes begravning.
Och det känns bara så rätt.
Att det är jag som får hjälpa till med det.
Vi delade samma smak, och vi delade musikupplevelser.
Hon hade specifika önskemål om låtar som ska spelas.
Så klart hon hade.
Nu ska jag bara hitta någon som kan få fram tonerna precis rätt.
Hennes begravning.
Herregud.
Hon som lärde mig om footloseandfancyfree.
Footlose and fancy free.
Det var sådan hon var.
I själ och hjärta.
Och så hon levde.
Nu är hon borta.
När vi säger hejdå ska denna spelas.
Förstår ni?
Den är så vacker.
Jag hade glömt bort det.
Men den är oändligt vacker.
Precis som hon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar