När man bara känner sig tom på ord

Jag funderar på den här platsen.
Och på känslan den väcker inom mig.
Eller har väckt.

Nu vet jag inte längre.

Orden finns där inte mer.
Eller. Dom kommer inte fram.

Jag drömmer starka drömmar om hon jag förlorade för länge sedan.
Jag går på vägar utan någon klar slutdestination.
Och fantiserar om fåglar som flyger.

Men inget av det hittar hit.
Och kanske får det vara så ett tag.
Kanske jag bara måste vänta på att orden ska landa inom mig.

Under tiden siktar jag blicken mot himlen.
Kikar efter en solglimt, ett vindslag eller en vink.

Och viskar, jag hoppas vi ses snart igen.

Frihet

Out beyond ideas
of wrongdoing and rightdoing,
there is a field.
I´ll meet you there.

- Jelaluddin Rumi

De vackraste orden.
Som talar om frihet.
Frihet i själ och sinne.
Då man släppt alla osynliga bojor och normer.
Alla omedvetna överenskommelser som ingåtts utan att man ens vetat om det, eller godkänt det.
När man skakat av sig allt som inte ska vara där, sånt som bara fyller upp,
och istället bara lämnar kvar plats åt det som verkligen betyder något.
Nämligen.
Kärleken, till sig själv och till andra.
Frihet.

När vi lämnar något och välkomnar annat

December har varit en månad med många känslor.
Många känslor av det jobbiga slaget, men också ett och annat lyckorus.
Så här några dagar innan månaden och året är slut, är jag tacksam för att jag trots allt slutar lite mer i dur än i moll.
Att jag går in i det nya med ett lugn inom mig.

Nu längtar jag.
Januari har alltid varit en skön känsla för mig.
Nytt, rent, oskrivet.

Och väskorna ska packas om några dagar.
Men denna gången tänker jag inte ens nämna min resångest, min oro eller mina farhågor.
Jag tänker inte nudda vid tanken om vad som hänt eller vad som kan hända.
Igen.
För det händer inte.
Så tankarna försvinner inte alls dit, överhuvudtaget.
Hör ni?

Jag packar ner min rädsla och min oro tillsammans med julsakerna innan vi åker.
Stänger kartongen ordentligt, kanske till och med tejpar igen den.
Och sätter upp den på vinden.
Långt in.

Kvar inom mig kommer det endast finnas förväntan, hopp, längtan och en tro på att allt blir så där fantastiskt som det kan bli.
Med solen som värmer upp min kropp och själ,
med sanden som smeker min hud,
och en inre ro som ger mig alla svar.

Något annat tänker jag baskemej inte tänka.
Eller tillåta.

Okej?

En Kärleksförklaring

Du måste finnas 
Du måste
Jag lever mitt liv genom dig
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav
Du måste finnas
Du måste
Jag vore ingenstans
Jag vore ingenting om du inte fanns

Man äger inte sina barn.
Och aldrig nånsin vill jag hämma eller hindra dig.
Jag vill aldrig att du ska ge upp drömmar eller uppoffra dig för min skull.

Gå och lev ditt liv.
Gör galenskap och konstigheter.
Och när det blir fel, för det blir det, då finns jag här.
Lyssnar och kramar, villkorslöst.

Det är en hårfin gräns mellan att behöva någon och att kväva.
Jag hoppas jag ska lyckas hålla mig på rätt sida,
men när det kommer till ens barn kan det vara svårt.

Filip, min stora och oerhört kloka pojke.
Min kärlek till dig går inte att ta på, eller förklara med ord.
Trots att du endast funnits i detta livet i nio år, är du den jag lutar mig mot.
I smyg.
Din energi utstrålar lugn och visdom, ödmjukhet och förståelse och jag är obegripligt stolt över att kunna kalla dig min son.

För dig och din lillebror vågar jag lyssna till vad mitt hjärta säger mig.
För er vågar jag sträva efter min dröm.
För när jag väl är där, kommer jag bli en ännu mer fantastisk mamma, än vad jag redan är.
Och endast det bästa är gott nog för er.
Glöm aldrig det.

Det finns inget som är omöjligt, så länge du vågar tro.
Och när dina drömmar slår in, glöm inte fråga dig själv.
Vad mer är möjligt?
Kom ihåg, världen ligger där och väntar på dig.
Hela Universum.
Ditt.

Älskar dig, till månen och tillbaka.

Tacksamhet - helt enkelt

Jag sitter och funderar på varför vi har så svårt för att känna tacksamhet över det lilla.
Det enkla.
Varför vi kräver stordåd och magiska upplevelser för att vara tacksamma.
Eller varför det krävs en katastrof och tragedi för att vi ska vara tacksamma över det vi har.

Igår hade vi genrep i kyrkan inför våra lucia konserter.
När två med de vackraste rösterna tränade på The Prayer la jag mig ner framme vid altaret.
Tittade upp på det storslagna taket, blundade sen och tog in de oerhört berörande tonerna.
Och texten sen då.
Man har hört den massvis gånger, men den är likväl en väldigt vacker låt.
Tacksamhet.

Jag hade förmånen att prova på något nytt och främmande tidigare i veckan.
Det här.
Som kom till mig av en slump kan man lätt tro, men nog finns det någon djupare mening med att jag hamnade där. Jag känner inom mig att den resan bara börjat.
Tacksamhet.

I tisdags hade min minsta pojke sin första julfest i skolans värld.
Han var tomte och så spänd och nervös och otålig och glad och fnissig och sprallig och.....
Ja ni fattar.
Tacksamhet.

Igår hämtade jag barnen tidigare för att komma hem innan stormen slog till.
Vi kröp upp i soffan alla tre, fikade med våra egna lussebullar och pepparkakor.
Och tittade på Dumma mej 2.
Kl 14 en torsdag hade jag förmånen att kunna göra det.
Tacksamhet.

Och ett telefonsamtal tidigare i veckan, en timmes ord, energi, känslo och samhörighets utbyte.
Där kroppen och hjärtat vaknade till liv och fick brinna.
Tacksamhet.

Och vetskapen att jag har två resor framför mig.
En fysisk och en andlig.
Tacksamhet.

Ja ni hänger med va?
Det till synes enkla.
Men som egentligen är så stort.
Glöm inte att stanna upp och viska ett tyst tack inom er då och då.
Ta inte allting för givet.

Och förväxla inte tacksamhet med nöjdhet.
Tacksamheten hindrar inte oss från att fortsätta sträva mot våra drömmar.
Den stoppar inte förändringar och förvandlingar som är nödvändiga.
Den bara hjälper till på vägen.

Hippsomhapp

Det svämmar över av perfekta julreportage och bilder på instagram.
Det ena vackrare än det andra.
Stjärnor.
Ljusstakar.
Granar.
Ljus.
Rum i perfekt skepnad och ljussättning.

Här hemma ligger inredningstidningar på hög, oöppnade.
Jag har ganska oengagerat hängt upp några stjärnor idag efter lite förhandlande med mig själv.
Mitt inre var sugen på att hoppa över julen detta året.
Vet inte riktigt varför.

Men med två små barn i huset vore det lite taskigt, kom jag på.
Så nu hänger stjärnor i fönstren.
Totalt omatchande.
Lite vitt, lite prickigt.
Den ena längre än den andra.

Pynt utspritt på golv och bord i väntan på att mamman ska hitta nån sorts inspiration.
Lite hippsomhapp.

Men det är ganska skönt.
Att inte välja det perfekta.
Att inte sträva efter fullkomlighet.

Min strategi för att ta mig igenom julen lugn och harmonisk,
frisk och någorlunda glad,
är att lägga ner förväntningar och förhoppningar.
Måsten och illusioner.
December är en månad som alla andra.

Och det blir som det blir.
I år tror jag faktiskt att jag kommer kunna leva efter det mottot.
Det har hänt något inom mig och jag är tacksam över att kunna känna mig tillfreds med den inte-så-genomtänkta-jul-grejen.

När allt kommer omkring är det ju faktiskt inte i det perfekt dekorerade hemmet lyckan finns.
Den ska finnas där, inom oss, oavsett matchande julstjärnor eller inte.

Varför göra det så komplicerat?

Missing somebody?  

Call 

Wanna meet up?  

Invite

Wanne be understood?  

Explain

Have questions?  

Ask

Don´t like something?  

Say it

Like something?  

State it

Want something?  

Ask for it

Love someone?  

Tell it

We just have one Life.

Keep it Simple

Idag vill jag trassla mig ur dessa roller, spel och konstiga kostymer man tar på sig.

De vi bär utan att veta om det, eller reflekterar över det.

De som bara hänger där, osynliga, och åker på direkt när vi vaknar på morgonen.

För att dom alltid gjort det.

Kan vi inte göra oss av med dom?

Jag längtar efter ett enkelt liv. 

För själen.

Där dess röst får styra och bestämma vägen.

Bortom rädslor och murar.

Fördomar och förutfattade meningar.

Där jag bara lyssnar och följer.

Helgen börjar viska om sin närvaro.
Fredagsmys hos grannar.
Vintagemässa och kalkon hos vänner.
Yoga och rawfood workshop och sen en hel eftermiddag med mina liljor, då vi ska finslipa julens alla vackra toner.
För nästa helg är det första advent, galet va?
Och då kommer vi sjunga på två olika ställen.
Och sen har vi lucia konserterna, fast detta året slipper jag det här.
Tack och lov.

Jag ska ta hand om mig själv lite bättre denna julen.
Säga nej.
Säga ja.
Vid precis rätt ställen.
Följa lusten, själen och hjärtat.
Och strunta i måsten, ramar och bestämmelser.
För minns ni?

We just have one Life.
Keep it Simple.