Vem är jag då?

Jag känner mig trött på själssökande

på att gräva

leta

Jag är färdig med det 

känner jag just idag

längtar efter flams

lättsamhet

och skratt

även om jag inte är framme

men kommer man nånsin dit

jag tänker att nej

men tillfreds kanske

för stunden

för att hänge sig åt annat

lustfyllt

som kan ge lika goda resultat

jag tänker ibland att jag gått vilse i min själsliga vandring

för att den är allt jag funnit utveckling i

som inte stagnerat fast 

som den klump jag bär på min rygg just nu

cementblock

mitt mellan skulderbladen

och jag tänker att jag varit allvarsam alldeles för länge nu

att det har fått ta över

lite väl mycket

jag har ju lika mycket min pappa i mig

han som hade glimten i ögat

skrattet i mungipan

och skämten på lager

jag är lika mycket han

men mest och bara

är jag 

mig själv

och vem är det om jag skalar bort

min historia

min egenbild

uppfattning

och tro

vem är jag då

vem är du?

The boy who wouldn´t hoe corn

Med en speciell melodi nynnandes inom mig åkte jag till Göteborg och Varberg på fredagen.
Jag träffade två speciella kvinnor, speciella på två helt olika sätt.
Den ena i Göteborg, hon som lite grann välter omkull en med sin pondus och styrka.
Som blivit en fin vän med massa klokhet jag suger åt mig så fort jag får tillfälle.

Sen den andra i Varberg, Tvååker. Vi bor på Strömma farmlodge, som är ett ställe som berättigar ett inlägg för sig själv, och kanske det kommer tillsammans med bilder som jag tog men som ändå inte rättfärdigar stället. Underbart helt enkelt.

Dagarna här fylldes med lugn och samtal. Några timmar på Asia Spa och några med ett antal koppar te i ett mörkt och tyst hus framåt natten.

Men egentligen var det melodin jag ville förmedla.
Från filmen jag såg innan jag åkte.
Det är sällan jag ser filmer som lämnar så djupa intryck, och avtryck.
Som rör om långt inombords och berör bortom förklaring.
Länken nedan är trailern till filmen, och låten som spelas har krupit sig in under mitt skinn.
Och jag kan inte sluta lyssna, eller tänka.
Eller känna.

The broken circle breakdown

Kärnan. Rötterna. Jorden.

Jag lägger mina händer i jorden.
Där allting börjar om.
År efter år.

Letar efter rötterna.
Långt nere.
Dom som är min grund.
Min trygghet.

Och som inte har något att göra med var jag kommer ifrån, eller hur jag växte upp.

Rötterna.
Som håller mig upprätt, när jag faller.
Som gör att jag inte hamnar under ytan.
Som grundar mig, vägleder mig, visar mig.

Kärnan.
Essensen av vad som är jag.

Att hitta den. Lita på den. Våga se den.
Att gå nya vägar, som bara är mina, som bara jag vet är rätt.
Fast andra säger att dom är fel.

Du är naiv.

Att våga hoppa av.
Och hoppa på.

Att våga säga nej.
Och ja.

Att bara bära det som är mitt.
Sorgen. Ansvaret. Modet. Hoppet.
Och inte samla upp alla andras på vägen.

Livet pulserar inom mig.
Kväver mig.
Fyller mig.
Tvingar mig.

Konfronterar mig.
Hjälper mig.
Lyssnar på mig.

Och oavsett skavsår, tårar, skrik, smärta.
Är jag tacksam.

a mess of gorgeous chaos

drömmar, tankar om sådant jag inte kan skriva här

upptar min tid

idag

och andra dagar

intensivare ibland

oftast oftare

jag tittar på foton som trillar in och 

tycker jag är vackrare idag

än för tjugo år sedan

av så många olika anledningar

förlåtande

förstående

gillande

accepterande

man blir så mycket snällare mot sig själv

när man blir äldre

modigare också

för vill dom ha dej får dom visa att dom
tror på fantasi kan prata omkull en byråkrat
att dom törs slåss för sin sak
även när mörkret faller
att dom har närmare till kärlek än hat

att inte nöja sig
att veta sitt eget värde
och att släppa in endast de som
ska vara där

här

sånt blir viktigare
tydligare

att kriga för nånting
för dig
för mig

för hjärtat
för rösten inombords

och för Kärlek

blir det enda

Förändringarna

Jag åker iväg 45 min innan jag ska vara där.
Kommer på det ganska omgående och kör hem igen.
Undrar om det är för att svaren kallar på mig.
Jag får väl se sen, lite senare.

Det slår mig, att förändringarna har trätt in i deras liv, vars tillgänglighet och närvaro, varit en trygghet, självklarhet och nödvändighet, i mitt liv, det senaste halvåret-året.
Och jag reflekterar en stund över det.
Vad det betyder.
Och om jag ska låta det stå för något, eller bara låta det vara ett faktum.

Det finns inga tillfälligheter.

Hennes ord ekar i mitt huvud.
Kanske är det så.
Och just precis då, slår det mig, att förändringarna också trätt in i mitt liv, ungefär samtidigt.
Och det blir uppenbart på ett helt annat sätt.

Var min tid ska läggas, vart mitt fokus ska finnas och vad mitt hjärta ska slå för.

Och att allt finns kvar, fast i en annan form, i en annan tid.
Med förändringarna på vår sida, de som nu blir vårt nuet.

Och jag hyllar dom än en gång, de som kommer med magont och oro, men oftast lämnar med tacksamhet och övertygelse.

Jag gillar er, det gör jag.
Även om jag sätter upp väldigt höga hinder för er, och oftast låter er springa både två och tre varv.
Jag förstår att ni kanske blir arga på mig ibland.
Frustrerande.

Men fortsätt spring, fortsätt klättra över.
Fortsätt kämpa för mig.
Jag står med öppna armar till slut.

Det kommer vara värt det.
Vänta bara, ska ni få se.