En sån där dag som lämnar gott i själen

Idag är jag rosa. Jätte mycket.
Och överallt.

Tycker det är rätt fint.
Det lämnar varma spår i min själ.

Rosa och Torsdagar.

Och just det, jag har sytt en kudde.
Med lite rosa på.

Och jag har fått ett sms från Posten att mitt paket från Mokkasin är på väg.
Så glad min hammock kommer bli.

Och jag.

Sa jag att jag har fikat också idag.

Några gånger.

Och jag har lyssnat på den här:

Hello Saferide – RE: Always on my mind

Visste ni att hon skrev den som ett (kaxigt) svar på den klassiska "Always on my mind"?

Lite roligt tycker jag.

Och snäppet bättre, om ni frågar mig.

Lillebror har haft egen fika

 

Bara en sådan dag liksom.

Som man somnar med ro i själen.



Kärleksbrev till min son, del två.

Du kom till oss när rädslan, sorgen och förtvivlan var som starkast.
När jag var på väg att förlora mitt fotfäste och en stor bit av den jag är.
När min pappa var på väg att lämna mig.

Han kämpade med allt han hade kvar i sin sjuka kropp.
För att få träffa dig.
En endaste gång.
Fick han det.

Morfars lilla gosse, viskades ur hans mun, där han låg svag, klen och inte alls den pappa jag kände.
Men ändå världens finaste.

Det var enda gången du fick träffa honom.
För sen försvann han in i sömnens varsamma värld igen.

Sex dagar efter du kom, bestämde han sig för att lämna.

En kommer.
En annan försvinner.

Jag tror du kom för att visa oss, påminna oss, om att livet är vackert.
För att påminna om ljuset och glädjen.

Du gör det, hela tiden.

Du är en sådan lyckospridare, hela ditt väsen lyser upp vår värld.

Min gosiga och kramgoa minikille, vad skulle jag göra utan dig?

Du har en fantasivärld som fyller en hel dag, du lagar mat, lekar mamma pappa barn och spelar fotboll, allt med och mot dina fantasikompisar som finns där, överallt.
Lillebrors lott i livet, eller mer en gåva, att anpassa sig till de förutsättningar som finns.

Du klarar dig alltid själv, finns det ingen att leka med duger ditt egna sällskap alldeles utmärkt.

Just nu är du rädd för monster.
Jätte rädd.

Du vågar inte gå upp på ovanvåningen själv, och vill helst se mig hela tiden.
Och gör du inte det, kallar du på mig för att höra min röst.

Du har många funderingar kring döden och är säker på att du och din storebror kommer födas till tjejer nästa gång.
Men du lägger inte så mycket vikt vid det, ändå.

Du har ärvt min förmåga att se lätt på saker och ting.
Att skaka av sig saker, släppa det och gå vidare.
Att se ljust på världen och de som finns i vår närhet.

Den egenskapen som jag ärvde från pappa.
Får du av mig.
Var tacksam och uppskatta den, den kommer hjälpa dig genom livet och underlätta när du stöter på motgångar.

Du är omtänksam och snäll, du skrattar mycket och mest hela tiden och har det finaste, varmaste leende.

Jag tror att solen och godheten bor i ditt hjärta.

Du har nyss fyllt fem år och jag vill stanna klockan.
Du står med ett ben kvar i minimännisko-landet, där dockor, gosedjur och låtsaskompisar fortfarande får vara med.
Där du fortfarande kan uttala ord fel, inte helt få rätt på det där med g och d, och r och j.
Ibland blir det dodis istället för godis och ibland är det joligt istället för roligt.
Sånt där som får ens mamma hjärta att smälta, för det är så sött.

Jag borde ju rätta dig, men vill inte.
Vill ha dig i miniformat ett litet tag till.
Så länge det går.
Tids nog blir du stor.
Ändå.

Men just nu är du min gosigaste, kramigaste och minstaste lilla gullunge.

Jag älskar dig oändligt, och för alltid.
Jag lovar.
På hedersord.

Jag förundras ibland över hur det gick till.
Att lilla jag blev vuxen och mamma till dig och till din storebror.
De vackraste av själar.
Det är lycka som inte går att beskriva med ord.

Förlorar jag allt, har jag ändå allt kvar.
För mitt hjärta är fullt av er, älskade ungar.

Som en annan värld, fast ändå i denna

Shigeru Umebayashi – Yumeji's theme - In the mood for Love


Det finns få musikstycken som berör mig som denna.
Sagolikt vacker, dramatisk och stor på ett sätt jag inte förmår beskriva.

Den får mig att känna allt det där jag vill ha ut av livet.
Den målar orden för hur jag vill leva.
För vad som känns i hjärtat.

Jag kan förlora mig i den, tappa fotfästet och försvinna.
För en sekund.

Till mitt innersta,
där jag tror på det vackra och innerliga.
På korta ögonblick som kan förändra hela ens väsen.

Där jag tror på att känna.

Att förlora sig.
Till någon.
Till nånting.

Jag vill vara en drömmare hellre än en realist.
Jag vill tro på det omöjliga.

Jag vill tro på att det gudomliga och sagolika vinner till slut.
Över det realistiska och nyktra.
Det tråkiga.

Jag vill lita på att under kan ske och att goda ting kommer till dom som tror.

Livet blir så mycket vackrare då.

Eller hur?

Vita som liljor och vackra som få

Idag ska jag sjunga. Av hela mitt hjärta.

Jag har med ödets hjälp kommit med i den finaste lilla emsemblen.
10 vackra själar med samma passion för sången.
Den som berör våra hjärtan.

Lilies.

Vi sjunger med själen och hjärtat och vi gör det så fint.

Denna ska finputsas idag, visst är den vacker?

I don´t know you
But I want you
All the more for that

Glen Hansard and Marketa Irglova – Falling Slowly


Så här fin blev förresten min Laleh tavla.
Har inte haft en "idol"plansch på väggen sen jag var tonåring.
Och då är Laleh egentligen ingen idol heller.
Tyckte bara den var attans så vacker.

Och det kan vara skäl nog.



Sjung nu alla ekar
Alla gamla och fulla av spår
Sjung du kärlek mellan människor
Du som gång på gång förlåter
Du som åter om försöker
Sjung om allt vi glömt

Kärleksbrev till min son

Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du

Vet inte varför denna visa dök upp i mitt huvud när jag skulle börja skriva till dig.
Men det är ju så.
Ingen annan är som du.

Tittar på dig just nu när du sitter vid köksbordet och skriver en topp-12 lista över dina önske fotbollskort.
Vi är hemma idag, du och jag.
Har en bonus-mys dag.
Ibland behöver vi nog det.
Du behöver kanske få ha mig i fred, bara vi två.
Känna att jag har tid och kärlek.
Bara för dig.
Så vi, eller mest jag, var lite busiga imorse. Och stannade hemma.

Min underbara och vackra 7-åring. Ingen är som du.
Morfars pojke. Morfar som försvann.
Han hade varit så stolt över dig.
Att det bodde en riktig fotbollskille inne i dig, han fick inte se det.
Åh vad han hade spelat med dig, tittat på dina matcher, följt dig. Och funnits där.
Så mycket han bara kunnat.

Du har fått hans känsliga sida. Och mina framtänder och ögonfransar.
Och bådas vår musikalitet.
Och jag tror du fått din pappas smarta hjärna.
Så klart du har.
Du är ju fulländad och perfekt.
I mina ögon.
Är du allt.

Minns du när vi hade vår Herr Muffin period?
Vi läste boken varje kväll, det var inte så länge sedan, ändå.
Och varje kväll började du gråta, i slutet, när herr Muffin dog.
Din lillebror var mest road av det hela, att du grät.
Varje kväll.
Men jag förstod. Jag vet.
Det bor en vacker och sårbar själ inom dig.

Mamma, vet du vad jag brukar göra på skolan när jag inte har nått att göra?
Jag brukar sätta mig på kullen och sjunga sorgliga låtar så jag börjar gråta.

Kom du hem och sa en dag.

Ibland tror jag det bor en gammal själ i din kropp.
Du är för klok och för uttrycksfull i dina ord.

Men du är också full av liv, skratt och skit.
Du sjunger I´m sexy and I know it, utan att riktigt veta vad du sjunger.
Du tar på dig Michael Jackson skjortan och hatten och dansar till Bad.
Du hittar på bus och bråkar med din lillebror.
Typ konstant.

Jag älskar dig.
Ä-l-s-k-a-r  d-i-g.
Vad betyder det och vad beskriver det?
Inte ens i närheten av vad jag känner.
Vem kunde veta eller ens ana?
Denna mäktiga känsla.

Vill skydda dig och rädda dig från allt ont.
För alltid.
Men vet att det inte går.
Vill vara din bästa vän och din förtroliga.
För alltid.
Men vet att det inte går.
Nångång, nån dag kommer du vandra iväg, på din egna resa ut i livet.
Förhoppningsvis kommer du gå på fler nitar än jag gjort.
Jag önskar det för dig.
Trots allt.
Du kommer hitta din plats. Det är jag säker på.

Men idag är du en 7-åring utan någon föraning om framtiden eller livet som väntar.
Vilket kanske är tur.
Eller synd.
Vet inte.

Idag är det vår dag.
Din och min.
Och jag ska krama dig tills solen går ner.

Hurra för idag och bort med igår

Ni vet den där personen, från ert förflutna (förhoppningsvis bara där), som fick dig att känna dig otillräcklig, liten, osäker och tveksam.
Till dig själv.
Och den man är och var.

Kanske, eller alldeles säkert (eller förhoppningsvis?), var och är den personen lika osäker.
Kanske.
Fast att det inte märks. Men skitsamma.

Alla fall, min den personen, gick förbi mitt jobb igår, såg henne genom fönsterrutan. Och blixt-vips flög all min självkänsla ut genom samma fönster. Jag var tonåring igen.
Där stod jag, liten, osäker, tveksam, och vinkade med ett stort leende till henne, som själv gav en liten cool huvudnickning tillbaka.

Varför blev det så?

Var tog JAG vägen? Den jag som finns nu? Hur kunde hon raseras på två sekunder? Och varför har hon ännu inte helt kommit tillbaka?

Vi och allting annat förändras ständigt, tack och lov att det är så.
Även när vi inte tror vi förändras, så gör vi det.
Ibland kämpar man så in i bomben för att genomföra den där totala förändringen som ska göra allt BRA, som ska leda oss till lycka och harmoni.

Ibland tänker jag att man ska sluta kämpa och bara VARA. Att sluta rikta blicken framåt och drömma bort till det som hägrar där framme, men som känns så himla långt borta.
Ibland kanske man bara ska vara så himla glad över det som finns här och nu, skitsamma att det inte är exakt som man drömde eller fantiserade om. Eller ens det som finns i ens drömmar just nu.

Det duger kanske ändå?
För stunden.

Det kanske funkar och kan vara värt att slänga upp fötterna på kudden, stanna upp och verkligen ta in det som finns runt omkring just nu, som min lillplutts ansiktsuttryck medans han tittar på bolibompa.
Blommorna jag fick av mannen när jag fyllde år, men som vissnat, men ändå står som en vacker påminnelse om att jag fyllt år och att jag lever.
Barnens fotbollskort som ligger utslängda överallt, som jag förbannar men säkert kommer sakna när dom en dag är borta.

Allt det där!

Någon god skepnad uppe i oändligheten har en plan och en väg för mig, det vill jag tro. Tids nog kommer allting falla på plats. Men tills dess ska jag försöka stanna upp i alla tankar och bara vara.
Förändringarna kommer ändå, vissa utan att jag märker det och vissa kanske som en klapp på kinden eller ett slag i huvudet. Vem vet?
Oavsett är det så livet ska se ut.

It´s never to late to be who you might have been.
George Elliot

Precis så. Allting behöver inte hända här och nu.
Det kommer en tid.
Det blir aldrig försent.
En dag kommer jag vara den jag var menad att bli.
Tänker jag.
Fast, vem ÄR det då? Kanske man aldrig blir det helt? Eftersom det är en svårdefinierad person?

Ja jisses, jag lägger ner tankarna, det är torsdag, jag och minstingen är lediga och känner oss vrål-lyxiga efter att ätit rostad macka OCH druckit ett stort glas oboy till frukost. Båda två.

Det blir en tur till ikea senare, för att inhandla en ram till en planch jag köpte på underbara Lalehs konsert. Ni ska få se.
Sen.
Det blir en tur till ica för att inhandla ägg och sånt till våra traditionella torsdags-pannkakor. Och samtidigt ska jag hämta ett paket på posten där, med finfina inköp.

Jag ska försöka kamma ut mitt långa trassliga hår, borra in näsan lite extra mycket i lillskruttens nacke, kanske måla naglarna och just det, fika minst tre gånger tänker jag nog göra.

Det kommer bli en sån där mysig här och nu dag, hoppas jag, tror jag.
Vi får se.

Kram till er!

This is me!

Jag har funderat på vad jag vill ha ut av min blogg.
Vad är poängen och syftet?
När jag började tänka i banorna om att starta en blogg var den spontana tanken att det skulle bli lite som en inredningsblogg, eftersom det är något jag älskar och tror jag är ganska bra på.
Men det föll på att jag inte har någon bra kamera att ta bilder med.

Upptäckte också, genom andra bloggar, hur trollbindande det är att läsa välskrivna texter.
Som berör. På djupet.
Men bestämmer man sig för att göra det får man också vara beredd på att blotta sitt inre ganska mycket.

Och då kommer man till nästa fundering, vem ska man visa den för?
Det är ganska svårt och blir ganska opersonligt att ha en blogg där det inte förekommer några bilder eller hintar om personen bakom. Och vem vet om grannen är en riktig bloggslukare som råkar snubbla över just min blogg?

Kan jag då stå för allt jag skriver här?

Och just då i den stunden, när jag skriver dessa rader, inser jag att denna blogg är mitt sätt att börja ta plats.
Mitt sätt att säga att tjoho, här är jag!
Fy fan vad jag är bra! (Ni vet, som man sjöng när man tog studenten. Önskar att jag redan då hade känt vad jag skrålade ut). Men det är bättre att känna så när man nyss fyllt 38 år, än aldrig.

Det är aldrig försent att förändras, det är aldrig försent att börja reflektera över sitt liv och att våga inse att vissa saker inte är som man vill ha dom.
Tvärtom, det är ju jätte modigt!
Att våga önska och begära mer av sig själv, för sig själv, och av livet.

Och en ganska häftig insikt, att jag faktiskt har rätt att känna så.

Fy fan vad jag är bra!