Att strunta i de där löftena

Sakta går dagarna framåt.
Mot den där stora julaftonen som på något sätt är målet just nu.
Varför vet jag inte.
Men så mycket kretsar kring den.
Så klart.

Jag anstränger mig för att inte boka in dagarna helt.
Jag försöker ge mig själv tid till ingenting.

Låt det inte bli för mycket.

Jag har en tendens att sprida ut min energi åt håll där den inte fångas upp och skickas tillbaka.

Och det är något jag jobbar på.

Ganska frenetiskt.

Men det går så där.

Om jag ska vara ärlig.

Jag har så många hemliga, tysta, löften för det nya året.
Löjligt egentligen att vänta till en viss dag, en viss tid, ett visst år.
Jag vet.

Men det är ju så på något sätt.
Att ett nytt år blir en nystart.
En möjlighet att vända blad.
Börja om.
Börja nytt.

Alla fall känns det så inombords.
Och även om jag jobbar hårt på att bara existera här och nu.
Så längtar jag. så. himla. mycket.
Efter 2015.
Jag bara gör det.

Och jag ska inte skriva att det kommer bli året då allt faller på plats.
Eller året då mina drömmar kommer slå in.
Året då jag blir jag.
På nått sätt.
Jag kommer inte skriva det.
Jag har gjort det förut nämligen.
Och så här i efterhand när jag läser det.
Känns det liksom bara, jag vet inte.
Fel.
Eftersom så mycket finns kvar att uppnå.
Eftersom drömmar vävs vidare inom mig.

Och så är det ju, inser jag.
Det finns ingen slutdestination.
Inget slutmål.
Det är ständigt föränderligt, livet, drömmar, mål.
Och så ska det ju vara.
Man kommer aldrig komma fram till en punkt i livet där allt bara är perfekt.
Då inga tragedier kommer ske, inga besvikelser kommer infinna sig, eller tårar rinna.
Livet är ju allt detta, i en salig blandning av andra, härligare känslor.

Det jag kommer lova och sträva efter.
För 2015.
Är att vara en god och vänlig medmänniska.
Att försöka göra gott, framförallt för mig själv.
Men också för andra.
Att inte styras av mina rädslor i så stor utsträckning.
Att utmana mig själv.
Och att säga hej till allt som känns rätt i hjärtat.

Det räcker så.

Vi är döva och blinda

När mörkret faller sätter jag mig i soffan och försvinner in i en film.
Som så många gånger denna veckan.
Det är så vackert att hitta filmer och musik som berör en i själen.
Jag lyckades med det idag.
En film om kärleken till livet.
Och om sorgen att inte hinna med allt.
Kanske.
En väckarklocka.
När filmen slutar upptäcker jag att huset är helt mörkt.
Jag har inte märkt det.
Inga stjärnor eller lampor som lyser.
Mina tårar rinner.
Över så mycket.

När jag tittar i mobilen har jag fått en bild av mina tjejer.
Dom som ger mig sådan energi.
Sådan kärlek.
Som jag skulle sjungit med idag, men inte kunde.
Tårarna rinner ännu mer.
Av tacksamhet.
För att dom finns.

Jag sätter på Håll mitt hjärta med Sarah Dawn Finer.
Om och om igen.
Den känns inombords.
Orden.
Allt jag ber dig. Allt jag begär.

Det finns så mycket jag vill säga.
Så mycket jag vill vara.
Så mycket jag säger.
Så mycket jag är.

Om du bara lyssnar.
Och ser.

Du främling.
Välbekanta.
Du.

Ser du med själen eller endast med ögonen?
Lyssnar du med hjärtat eller bara med öronen?

Det finns skatter att upptäcka, sorger att möta,
sånger inom oss att sjunga och händer att hålla.
Problemet är att vi inte ser det.
Vi hör inte orden.
Vi läser inte mellan raderna och förstår inte språket.
Vill inte.
Vet inte.
Hur.

Och vi går miste om.
det.
verkliga.
stora.
fantastiska.

i Livet.

Jag är mest där. Där jag ska vara.

Jag är inte riktigt här nu.
Det som snurrar i mina tankar vill jag inte prata om.
Ännu.

Gör det i rätt ordning.

Var några av orden som kom till mig.
Den där kvällen.

Och det är just så jag försöker göra.
Jag bestämmer mig för att skjuta annat och andra åt sidan.

Det är viktigt att du fokuserar på din dröm nu. Börja där.

Det känns så enkelt plötsligt.
Som att lösningarna finns där.
Det kommer inspiration och idéer till mig från alla håll.
Och jag fångar in dom varenda en.

Dunderförkylning nr 2 kommer dock på besök och påminner mig ännu mer.
Om att det är dags.
Det är liksom ingen tillfällighet att den kommer.
Igen och igen.

Bilder dyker upp i mitt huvud, och jag känner direkt hur energin är där.
Hur det är rätt och riktigt.
Snart hoppas jag få dela det med er.
Snart.

"The meaning of life is to find your gift.
The purpose of life is to give it away."

Just så.

Ett hopkok ord utan klarröd tråd, rakt från hjärtat

Jag börjar tidigt med att lämna bilen på service.
Tar taxi hem och landar i morgon- och frukoströran.
Läser tidningen i lugn och ro och tänker på samtal jag haft i veckan.

Barn som mår dåligt, vuxna som mår dåligt, och politiker som, också nånstans inombords, verkar må dåligt.
Måste må dåligt.
Jag känner mig uppgiven och ledsen över hur samhället ser ut.
Arg över vad det är som styr människor.
Hur saker och känslor värderas och tas emot.
Allt som undantrycks och kvävs.
Man stänger dörren bakom sig.
Sina känslor.
Ber inte om hjälp.
Vågar inte.
Kan inte.
Vet inte.

Man bygger upp murar och fasader.
Klistrar på leenden och skratt.
Försöker sträcka på sig, fast att man inombords är uttorkad och redan död.
Man ser det i blicken.
Vi skyller på grannen eller främlingen.
Det är deras fel.
Vi gör allt för att slippa rannsaka oss själva.

Vi lever samma dag, om och om igen.
Och vi kallar det ett liv.


Orden som kom till mig förra veckan ekar i mitt huvud.
Om och om igen.
Som ett mantra.
Och jag låter dom bära mig.
Framåt.

Jag har börjat omformulera min dröm.
Till något större.
Något som kan göra skillnad.
Jag vill göra något som betyder.
Som är jag.

Efter lunch försvinner jag bort i den mest romantiska film jag vet.
Den om en kärlek som övervinner allt.
Klasskillnader och andras viljor.
Hjärnan och förnuftet.
Tid och åldrande.
Sjukdom och död.

Kraften den lämnar kvar behåller jag inom mig.
Den som kan få oss att gå på vatten, om vi så vill.
För den vi älskar.
För det vi tror på.


Vi är fast i verkligheten.
I det krassa och nyktra.
I problem och onda cirklar.
I måndag.
tisdag.
onsdag.
torsdag.
fredag.

Tick tack.
Dagar som går.
En efter en.
Alla är de lika.
Livet. Kallar vi det visst.


What I love most
about her
is that she
knows how to
fuck reality
and
make love to
fantasy
not something
many other humans
know how to do.

imagination,
is her drink.


Älskar orden.
Fundera på dom.
Fuck reality, make love to fantasy.

Våga öppna upp för drömmar, mirakel och fantasi.
Ta av er kostymen och masken.
Hänge er, gör något oväntat.
Hitta det som är vackert för er.
Lägg tid på det.
Utforska det.
Förlorar er i det.

Låt inte dagen bli den andra lik.
Sluta existera.

Och börja lev.

"You´re normally a happy person"

Idag vill jag mest bara säga, hej.

Solen har kommit till oss.
Och till mig.
Jag hittar ny kraft någonstans inom mig.
Nya ljus som tänds.
Nytt hopp.
Och drömmar balanserar någonstans mellan just, dröm och verklighet.

Jag bestämmer själv.

I onsdags gjorde jag något jag aldrig gjort förut.
Och i det, fann jag tröst, pepp och sanningar.

Stundtals spritter det i kroppen.
Det bara gör det.

Och det var mest det jag ville säga idag.

Me myself and I

Ibland funderar jag på bilden jag sänder ut av mig själv och mitt liv, i olika sociala medier.

Den är ofta naken, sann och äkta.

Oftast.

Givetvis finns det annat bakom ytan, som bara är för mig och de som finns i min närhet.

Men ändå.

Det har aldrig varit ett medvetet val eller någon tanke bakom hur jag vill framställa mig.

Det är snarare ett nödvändigt uttryck.

En ventil.

Något jag vill förmedla.

Genom bild och text.

En konstform kanske.

Ibland backar jag i mitt huvud, när rädslan får viska för högt.

Stick inte ut. Blotta inte dig. Var som alla andra.

Men det försvinner ganska fort.

Tack och lov.
Jag vill inte vara som alla andra.

För vet ni?

Jag tycker om mig själv.

Jag tycker om att jag är som jag är.

Att jag vågar skriva från hjärtat.
Att jag ger bitar av mig själv till andra.
Jag tycker om att jag inte är som andra mammor, som min son säger ibland.
Att jag vågar strunta i den färdigstöpta formen av hur en 40-årig tvåbarn mamma borde leva och vara.

Jag tycker om att jag är varm och givmild i mina handlingar.
Och jag är stolt över mig själv och över visdomen jag besitter.
Jag är tacksam för att jag får föra den vidare till mina barn.
Jag hoppas alla fall att dom fångar upp lite på vägen.
Att deras sinnen och hjärtan blir mjuka och accepterande.

De senaste åren har begäret och viljan att göra gott för andra, vuxit inom mig.
Och jag tycker det är fint.
Även i min yrkesroll vill jag känna att jag gör det, och att det även är gott och tillfredställande för mig själv.
Därför är jag så tacksam över att jag får denna tiden nu, med mig själv och i mig själv.
Till att fundera på nya vägar.

Min tid har väl helt enkelt blivit mer värdefull.
Och den insikten har rört om mycket inom mig.
Fått mig att vilja omprioritera, men även att göra helt nya val.
Och igen.
Det är fint.
Så länge den där rädslan inte viskar för högt.
Stick inte ut. Blotta inte dig. Var som alla andra.

Då får jag påminna mig själv.
Jag vill inte vara som alla andra.
Jag vill vara mig själv.
Jag, precis sån som jag är.

Ganska enkelt egentligen ju.
Om man tänker efter.

   

Den vackraste sången ska vi spela

Det är väldigt mycket hon nu.
Letar bland minnen.
Bland sådana jag glömt bort, men vill komma ihåg.
Jag försöker sammanfatta henne som person.
Vem hon var.
Men det är så klart inte så lätt.
Kanske jag försöker hitta en form eller en bild som jag vill frysa och spara.
Där i min ryggsäck.

Jag träffade hennes dotter i fredags.
Vi tog en tre timmar lång fika på stället hon och jag så många gånger gått till.
Hennes dotter är en vuxen kvinna nu, och jag kommer på mig själv med att vara lika förtrolig mot henne, som jag var,
med henne.

Vi fick en sådan oerhört fin och skön stund tillsammans.
Hon berättade i detalj om det sista dygnet.
Sista natten.
De sista timmarna.
Och det var sådan tröst för mig att höra hur det gick till.
Att det blev så fint.
Och mjukt.
Vi skrattade faktiskt.
Och grät massor.
Men åh, det är så fint att få skratta med någon.
Om henne.
Att få prata med någon som vet.

Jag lovade att ordna musiken till hennes begravning.
Och det känns bara så rätt.
Att det är jag som får hjälpa till med det.
Vi delade samma smak, och vi delade musikupplevelser.
Hon hade specifika önskemål om låtar som ska spelas.
Så klart hon hade.
Nu ska jag bara hitta någon som kan få fram tonerna precis rätt.

Hennes begravning.

Herregud.
Hon som lärde mig om footloseandfancyfree.
Footlose and fancy free.
Det var sådan hon var.
I själ och hjärta.
Och så hon levde.

Nu är hon borta.
När vi säger hejdå ska denna spelas.
Förstår ni?
Den är så vacker.
Jag hade glömt bort det.
Men den är oändligt vacker.

Precis som hon.

Svart

Jag vandrar runt i nått konstigt vakuum.
Vet inte vart jag ska ta vägen.
Huset är tyst.
Och utanför är det så grått.
Världen ter sig plötsligt som en plats som bör ifrågasättas.

Halsen ömmar på nytt.
Och jag är så fruktansvärt trött.
Ögonen är svullna och huvudet dunkar.

Du somnade in i morse och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det.
Jag skriker.
Och gråter.
Och mitt i all plötslig sorg måste planer för kvällen styras om.
Och en ytterligare sorg slår in.
Den om vänner som inte förstår.
Som är rent av kalla.
Och egoistiska.

Jag förstår det inte.
Som så mycket annat idag.
Jag letar efter en axel att luta mig mot, någon som vill hålla om mig och viska att allt kommer bli bra.
Jag vill inte vara ensam.
Jag vill vara ensam.
Jag vet inte vad jag vill.

Mer än att få skratta med henne.
En. gång. till.

De vackraste orden min vän, är dina

Jag tänker på dig, ofta.
På de sorgsna ögonen och på de väl valda, berörande orden.

De vackraste ord jag någonsin läst, är dina.

Jag känner dig inte så väl, men din själ krokade sig liksom fast i min. 

Där sitter den. 

Och den vill inte släppa taget. 

Och jag antar att det finns en mening med det. 

Ödet.

De små detaljerna.
Sånt som stannar kvar.
De som betyder något.
Betyder allt.

En hylla på en vägg.

Kaffe som aldrig vill rinna ner. 

Edith Piaf.

En obekväm blick.

Detaljer.
Jag älskar detaljer.
Det vet du va?

Du är ledsen. 

Och bär på en sorg. 

Det gör vi alla. 

Men din känns, levande och pågående. 

Påtaglig. 

Jag tror att du är livrädd för att skrapa på ytan.
Den som omger hela ditt väsen. 

Livrädd för att rucka på de rutiner och regler du själv bestämt och skapat. 

Att släppa kontrollen.
Att släppa in.

Tänk om du faller. 

Panik.  

Men vännen min, världen är en vacker plats. 

Det är värt att ta risken. 

Jag lovar dig. 

Ta risken. 

För de flesta människor vill dig väl. 

Jag vill dig väl. 

Jag vill vara en axel du kan luta dig mot. 

En hand att hålla när du behöver. 

Jag vill finnas där. 

För jag har ett hjärta som förstår. 

En själ att anförtro sig till. 

Och ett skratt att dela. 

Jag vill dig bara väl. 

Så väl. 

Du, min vän.

Jag vill bara att du ska må bra. Faktiskt. 

För du är en god människa. 

Med en tung ryggsäck. 

Men du vet, att är man två som bär den är det bara hälften så tungt. 

Jag är övertygad om att du har en fantastisk framtid väntandes på dig. 
Vem det är med får du själv se och välja. 
Var kräsen med ditt liv, varsam med hur du väljer vägar. 
Det har alla fall livet lärt mig. 
Modet kommer när det är rätt tid för det. 
Och då kan inget stoppa dig. 

Vissa möten i livet är bara tillfälliga. 

Men även de korta kan förändra oss. 

Även de har en mening.

Du, min vackra vän. 

Lova mig att du kommer skratta mycket. 

Att du letar och hittar balansen. 

Mellan den yttre världen, och den inre. 

Att du släpper ner gardet och muren. 

För jag vill att du ska hitta närheten. 

Och tryggheten. 

I någon. 

Som förtjänar dig. 

Fullt ut. 

Vem än det må vara. 

Oavsett. 

Vem.

Lova mig.

När dagen går från grå till bländande röd

Ny vecka börjar och min förkylning vill inte lämna mig ifred.
Jag tvingas hoppa över kursen som annars får mig att må så bra i själen.
Istället fyller jag take away muggen med varmt vatten och åker till den där kvinnan.
Med de magiska händerna.

Hos henne glänser hela världen.
Hon får mig att skratta med magen.
Hon skäller på mig.
Jätte högt.
Och jag älskar henne för det.

När jag kör därifrån har fjärilarna tagit sig in under skinnet.
Solen bestämt sig för att lysa på himlen.
Och jag tror minsann att någon spelar musik uppe från molnen.

Jag bestämmer mig för att strunta i det jag inte kan lösa nu.
Det som bara suger all min energi.
Till ingen nytta.
För bitarna ligger inte riktigt på plats ännu.
Så varför försöka få ihop ett pussel som inte passar?

Jag lämnar alla utomstående, just ute.
Dom får vänta.
Eller lösa sina egna problem.
Jag är duktig på att försöka forcera något som inte vill sig riktigt.
Duktig på att försöka lösa andras problem.
För jag bryr mig så himla mycket.
Om vissa människor.
Men det är inte mina problem att lösa.
Enkelt så, egentligen ju.

Istället hoppar jag själv upp på piedestalen.
Sätter mig med kaffe, skrivbok och dator.
Skickar några mail och känner hur fjärilarna vaknar lite extra.
Den där drömmen som legat i dvala så länge.
Som jag gömt under en hel hög av, kan inte, bara om, snart och går väl inte.
Den drömmen plockar jag fram nu.
Den hoppade liksom själv fram.
Och jag bara betraktade det vackra som hände.

Och det är dags nu.
Det är det.
Åt helsike med alla andra.
Jag är ju inte er samarit längre, kommer ni ihåg?

Och förkylningen jag burit på så länge nu.
Den har redan dragit vidare till någon annan som inte har fattat grejen med att säga, tack, men nej tack.

I can fall in love with the sound of words

Jag förälskar mig i ord.
Väldigt ofta.
Och tror inte att jag skulle kunna leva utan dom.
Ord till toner av musik.
Och ord i tystnad.
Även de som aldrig uttalas men ändå sägs.
Som går att läsa i någons blick eller handling.

Jag slukar böcker som har något viktigt att säga.
Som kan lära mig någonting.
Och gör små vik i nederkanten på bladen med de där alldeles speciella klokheterna.
De som jag vill återvända till.

Jag hittar oftast favoritorden hos denna kvinna.
Herregud.
Hennes ord och uppenbarelse är något av det vackraste jag sett.

Jag har människor i min närhet vars ord vält omkull mig.
Fått mig att tappa fattningen.
Och förståndet, kanske.
Men det är fint så.

Att tappa förståndet.
Att ge sig hän åt känslor som väcks.
Jag vill ha det så.
Jag vill höra ord som får mig att känna någonting.
Som tänder eldar och skapar röra.

Sen finns det dikter som blir till musik.
Ord som tonsätts.
Inte bara i mitt huvud, utan faktiskt på riktigt.
Som denna.
Jag har gått inunder stjärnor för att komma fri till dig.
Att gå inunder stjärnor, att vara någon som ser de där stjärnorna.
Möjligheterna.
Oändligheterna.

Jag förälskar mig i människor som gör det.
Som ser stjärnorna.
Som tror på dom.
På någonting.
Och följer det.

Jag förälskar mig i de som tar sig tid.
För orden.
Mellan människor.
Från en mun till en annan.
Och ser banden de kan skapa.
Mellan en själ till en annan.

Ordets makt och magi.
Inget kan vara starkare.

Bär inte runt på slarvigt inslagna paket

Andetagen är tunga idag.
Kanske är det regnet utanför.
Jag tar mig inte ur min kimono.
Finner ingen anledning.

Letar runt på Spotify efter ny höstmusik.
Det går så där.
Hittar inget som passar mitt söndagshumör, så jag väljer tystnaden istället.
Allt för sällan väljer vi den.
Tystnaden.

Tänker på ett möte jag haft under veckan.
Med hon som städar upp och erbjuder svar.
Till dom hon tror behöver det.
Det fastnar hos mig och jag funderar mycket på om det finns människor i mitt liv, då eller nu, som jag vill erbjuda svar.
Eller själv ställa frågor till.
Finns det oavslutade relationer?
Finns det ord som borde sägas, innan det är försent?

Stora frågor som kan kräva lite fundering.
Men ganska nödvändigt.
Faktiskt.
Oavsett om ens jordeliv tar slut nu, imorgon eller om fem år.
Oavslutade saker som liksom hänger i luften och omedvetet tynger själen.
Bort med dom.
Lös dom, avsluta dom och packa ner dom med fint papper och snöre i din ryggsäck.
Låt det inte finnas slarvigt inslagda bitar av ditt liv där.
Antingen finns dom framme i ljuset eller så är dom ordentligt inpackade.
Men inga slarvigt inslagna paket.

Frågan får stanna hos mig idag tror jag.
Och får bli en viktig del i hur jag hanterar livet framöver.

Att gå med tydliga steg.
Att göra rätt.
Vara modig.
Inte väva in obekväma svar i vita lögner.

Och framför allt.
Leva så gott det går med en ryggsäck endast fylld av vackert inslagna paket, väl förslutade med de mest skimrande snöre du kan tänka dig.

Att sakna något jag nog aldrig hade

Att känna ruset.
Och att kunna smaka på känslan.
Av att vara hel.

Att tro nånting.
Så starkt.
Känna det i hjärtat.
Och på huden.

Att drömma.
Planera.
Skratta.
Och viska orden...
Tack, innerligt tack.


Till att säga hejdå.
Inombords.
Till något jag kanske aldrig hade.
Eller hade jag?
Jag vet inte.
Längre.

Kanske spelar det ingen roll.
Kanske betyder det allt.

Dagarna som gått har varit starka.
Så nära mina känslor.
Jag känner allt.
Nerverna utanpå skinnet.
Som jag minns hon sa.

Bli en samarit för dig själv nu.
Sa den andra kloka häromdagen.
Jag är det allt för ofta för alla andra.
Och har en hel ryggsäck som kan intyga det.
Men samtidigt, det är ganska fint att vara samarit.
Så länge det inte rinner över för mycket åt ett håll.
Jag är för vänlighet, omtanke och utsträckta händer.
Det är sådan jag vill vara.
Och kommer fortsätta vara.

Så jag går vidare på min väg.
Som jag är.
Tar på mig kängorna.
Kavlar upp ärmarna.
Och ger mig fan på att snart vara framme.

Den värdefulla tid vi fått

När väckarklockan ringer går jag upp och väcker mina barn.
Den ena studsar oftast upp.
Den andra får man ge lite mer tid.
I pyjamasbyxor och nattlinne kör jag dom senare bort till skolbussen.
Bilen vänder hemåt igen och jag tror knappt att det gått en enda dag då jag inte känt tacksamhet över att kunna göra just det.
Köra hem och i tystnad och lugn äta frukost.
Göra det där lilla extra som inte riktigt hinns med på vanliga stressmorgnar.
Tända ljus.
Kanske koka ägg.
Läsa tidningen, inte bara bläddra igenom.
Denna stunden är en av de finaste sakerna med att vara tjänstledig.

Tiden.

Jag värdesätter den så väldigt mycket mer nu.
Och försöker ta mig till vägarna som kommer ge mig och min tid, ett ännu större värde.

Dansa med.

Sa hon igår, när jag var hos henne.
Bråka inte med dina energier.
Bråka inte med ditt kontrakt, som du själv skrivit en gång i tiden.
Dansa med livet.
Med inte mot.
Följ och kämpa inte mot.
Svaren finns där, i dina känslor.
Dom ljuger aldrig.
Dansa med.

Och det verkar så logiskt.
Så rätt.
Jag ska verkligen försöka.

Idag har jag något så ovanligt som en blank dag.
Det har nog inte hänt sen jag började.
Denna nya tid.
Jag ska ta igen gårdagens avsnitt av Homeland.
Och sen ska jag köra ner till havet.
Stugan.
Tystnaden.

En dag

Jag tappade bort mig lite grann i helgen.
Vissa dagar blir så.
När längtan får ta över för mycket.
Jag är inte så bra på det där.
Med längtan. Och spelregler.
Förlåt.

Idag vaknade jag lite mer rationell i sinnet.
Gick iväg och gjorde mig ännu en silverring.
Enkel och slät.
Eftersom jag inte hann göra den klar.
För det ska sättas på något mer.
Som liksom kommer sätta guldkant på den.
Men det får bli nästa gång.
Det där med tålamod och att allt inte kan hända på en gång.

En ständig lärdom.

Väl hemma går jag förbi huset som har ordet F U C K skrivet i fönstret.
En bokstav i varje rum, i varje fönster.
Lite försiktigt rebelliskt så där.
Snackisen i byn.
Säger lite om, just byn.
Tänker jag.
Jag ler lite inombords och viskar heja er.

Jag andas in höstluft och längtar efter stora fönster med djupa fönsterbrädor, som går att sitta i.
Att krypa upp och betrakta världen utanför.
Jag och fönster gillar varandra.
Precis som jag och golv.
Vita trägolv.

En dag.
Försäkrar jag mig om.

En. Dag.

Tårar, mod och en vacker solros

Jag är tom.

Och fylld till bredden. 

Känslornas motsatser blir svåra att hantera stundtals. 

Kontraster. 

Jag lyssnar på Hindi Zahra och bär på en vacker hemlighet i hjärtat. 

Inslagen i sorgeband. 

Jag faller hejdlöst, men på två olika sätt.

Och mitt i allt är jag mer rakryggad än jag någonsin varit. 

Mer säker.

Och mer övertygad. 

Var kräsen med ditt liv.

Var det en klok vän som sa till mig för ett tag sedan. 

Ord som fastnat. 

Och nu, jag vet vad jag vill.

Vad jag vill ha. 

Och har äntligen insett att jag faktiskt kan nå dit. 

Att jag kan få det. 

Och är värd det. 

För världen ligger öppen framför mig och den vill mig väl. 

Och det komplicerade, udda och utmanande ter sig plötsligt som det vackraste som finns. 

Lite som en solros.
På en vacker grön äng.

Nu

Mjuk.

Och tacksam.

Inombords.

Hoppfull.

Tillitsfull.

I hjärtat.

Säker.

Säker.

Säker.

I hjärnan.

Allt. kommer. bli. så. himla. bra.

Jag vet det nu.

Tack.

Skörstark

Jag var hos underbara Malin igår.
Hon som även gav mig de där fantastiska dagarna i våras.
Vi skrattade åt min energi som kickades igång vid hennes beröring.
Och som löpte amok inom mig tydligen.
Den retades och skojade med henne.
Jag undrar vad det betyder.
Men bestämde mig för att det måste betyda något vackert.

Hon bad mig att inte underskatta de vitmålade trägolven.
Dom står för något.
Betyder något.
Hela mitt väsen reagerade när jag nämnde dom.

Jag fastnade vid orden hon sa om att mina nerver nästan låg utanpå skinnet.
Jag känner ju det ibland.
Och speciellt efter vad jag gått igenom de sista året.
Jag känner in för mycket.

Skörstark.

Finns det tydligen något som heter.
Och kanske är det jag.
Jag försöker tänka att egenskapen gör mig mer medveten om mitt eget välmående.
Vad jag behöver.
Och framförallt, inte behöver.
Den tvingar mig att prioritera bättre.
Sortera bort det och de som inte ska finnas i min närhet.
Jag bestämmer mig för att det är något bra det där med att vara skörstark.

Vi pratade också om att man förväntas känna på ett visst sätt när man går igenom jobbiga saker.
Händelser och upplevelser som har en förutbestämd stämpel som jobbiga eller sorgliga.
Vi tar automatiskt in känslan, eftersom det förväntas vara så bara.
Men tänk om det inte alls är så egentligen?
Tänk om det jobbiga istället är en lättnad?
Och det sorgliga en befrielse?

Vi är så känslo-kontrollerade i vårt samhälle, vi gör och känner som vi lärt oss att man ska göra.
Som vår granne gjorde eller gör.
Som våra föräldrar.
För att slippa sticka ut eller bli bedömd.
Dömd.
Eller för vi helt enkelt glömt hur det var att känna efter själv.
Vi har tappat bort förmågan.

Vad har hänt med människans egna kraft och tillit?
Till sig själv.
Och till sin egen storhet.
Vi har hela universum inom oss.
Och alla svar.
Vi behöver inte någon som berättar för oss hur vi ska känna.
För vi vet själva.
Innerst inne.

Vägra gå som en robot genom livet.
Vägra följ strömmen.
Var individualist.
Lita på dina egna känslor och på ditt eget hjärta.
För du vet.
Du om någon vet.
Och du har rätt.
Jag lovar dig.
Du. har. rätt.

När det skaver, river och bränner

Igår omgav jag mig med modiga och starka kvinnor.
Och i dom såg jag en liten bit av mig själv.
Och kände en samhörighet.
Att vara en av dom.
En cool och skön känsla.

Idag vill tårarna bara rinna ner för mina kinder.
Jag saknar och längtar.
Och jag försöker hitta förklaringar till sådant jag inte förstår.
Något som är självklart och fint en dag,
men begravt i dimma nästa.

Kanske dimman är min egen otålighet och brist på tillit.
Kanske måste dimman finnas där till andra delar blir klara.
Vet inte.

Det är den där ovissheten som skaver.
Frågor och svar som hänger i luften.
Och jag vet nånstans inom mig.
Att ibland måste det få lov att vara så.
Ibland vet man inte allt.
Och ska inte veta.

Men.
Fan.
När längtan river sönder hjärtat.
Är. det. bara. svårt.

I hjärta, huvud och själ. Just nu. Om och om igen.

Stanna kvar,
stanna kvar innan du går
Här finns sommarängar och himmelsängar
och sol,
jag vill att du förstår
Att jag har aldrig mött någon annan som du
Som står så stadigt,
som du står

Det finns dom som säger,
att livet är för stort
Att det är svårt att hitta en hand
och en själ,
som håller i dig och förstår
Men jag har aldrig mött någon annan som du
som står så stadigt,
som du står

Och jag vet
jag tar inget för givet
och jag har sett kärleken förr
Men jag har ingen annan som jag vill tro på

Som jag vill tro på.

Theresa Andersson – Innan Du Gar

För dig vill jag bli en bättre människa

Magkänslan.

När inte bara magen, utan hela ens kropp och själ säger.
Skriker.
Att detta är rätt.

Att falla.
Hejdlöst.

Och att innerst inne veta.
Att jag kommer sväva.
Inte falla.
Och att jag på vägen kommer bli uppfångad.

Kanske inte med båda händerna.
Kanske jag måste balansera med den ena själv.
Men ändå.

Sväva.
Viktlöst, mjukt, vackert.

Mot dig.

Det är bara fint så.
Att veta.
Att jag snart är där.

Veckan som gick

En prestationsladdad känsla gror någonstans inom mig när jag vaknar på måndagen.
Tiden har kommit, den jag längtat efter.
Då svar ska komma till mig och jag ska börja välja mig själv.
Först.
Insikten skakar om lite.
Men jag bestämmer mig för att vara snäll mot mig själv.
Och inte tro att jag ska lösa allt första dagen.
Jag går på föräldramöte på kvällen och blir både sekreterare och klassförälder.

På tisdagen träffar jag två olika själar, som båda berör mig oerhört.
På olika sätt.
Och vid båda mötena känner jag mig levande på ett sätt som jag alltid önskar få göra.
Nära kärnan och sanningen, och den jag är.

Och dagen efter åker jag iväg med förvånansvärt lugn inom mig.
För att möta henne.
För första gången.
Tänkt vad blogg- och instavärlden är fin.
Vi pratar nonstop i tre timmar om sådant som känns i hjärtat och när vi skiljs åt har jag fått en ny vän.
En sådan där som räknas och som man vill behålla.

Veckan fortsatte i samma varma spår.
Och jag hoppas den satte tonen för hur min höst kommer fortsätta.
Nya människor och nya känslor.
Rädslor som övervinns och mod som växer.

Jag är stolt över mig själv.
Över personen jag är och valen jag gör.
Och om en vecka ska jag sätta händerna i den där leran igen.
Leran som jag lovade henne att aldrig sluta med.
Men ändå gjorde.
Men nu är tiden kanske kommen.
Då jag ska lyssna ordentligt på änglarna runt mig.
Och rösten inom mig.

Every little cell in my body is happy

Måste dela med mig av denna underbara video.
Man kan inte låta bli att le, speciellt åt lärarens härliga brytning :).

När jag var på yoga retreat i våras, om ni minns, sjöng vi denna sång, dock utan rörelser :).
Den fastnade på nått sätt, mycket för att den är så enkel, men också för att den får en att bli just, glad.

Enjoy!

Every little cell in my body is happy

Livet det sköra och starka

Jag bär känslorna framme i ljuset idag.

Utanpå.

Och är tacksam att det blir så ibland.

Att jag känner starkt.

I motsats till inte känna, eller leva.

Lycka eller olycka.

Lika viktiga båda två.

Idag vemod och eftertänksamhet.

Och längtan.

En oerhörd längtan.

Och saknad.

Dom hänger kanske oftast ihop.

Jag har kramat hejdå till ett gäng människor som jag tycker så himla mycket om.

Som känns hemma och trygga.

Men som ändå inte.

Är rätt.

För mig.

Hemma slår regnet mot rutorna, jag lyssnar på Edith Piaf och Autumn leaves och jag tänker på saker som hänt och på saker som kan hända. 

Som jag vill ska hända.

Och den där längtan igen.

Jag läser om hon som förlorat sitt barn i veckan, och som bett om andrum och utrymme.

Jag känner hennes smärta så innerligt starkt att jag själv går i bitar.

Detta livet alltså.

Som innehåller så mycket.

Det blir tydligare för mig hela tiden, hur stort det är.

Och hur himla mycket jag inte vill kasta bort en enda minut.

Hur mycket jag vill säga vad jag känner och tänker.

Utan spel, teorier eller taktiker.

Blotta själ och hjärta.

Bära dom i min hand.

Vara modig med mitt liv.

Och vandra med de som bär samma mod i hjärtat.

Sånt jag tänker en onsdag

Det bubblar lite inom mig just nu.
Av förändring och av mod.
Jag gör saker jag inte skulle gjort för några år sedan.
Sådant jag vill och velat.
Men inte vågat.

Barnen växer och jag med dom.
Även om dom retar gallfeber på mig varje dag så skymtas det då och då, klokheten dom besitter.
Jag lyssnar på min stora pojke och hans kompis som pratar om diktatur och demokrati.
Vad det innebär och vad det betyder.
Ni fattar.
Jag känner mig så stolt och glad över mina pojkar.
Och över mig själv.
Vi växer.

På fredag jobbar jag min sista dag.
Sista. dag.
Något nytt börjar sen.
Jag vet inte riktigt vad ännu.
Men jag vet att det är rätt.

Och nästa vecka ska jag möta en ny vän.
Som jag aldrig träffat tidigare men som jag ändå känner.
Känner på det där sättet som betyder något.
Bortom ytligheter.
Jag tror det kommer bli så fint.
Det där modet igen.

Vi är alla likadana.
Enkla människor på vandring genom livet.
Olika stigar och vägar.
Olika val och möjligheter.
Men vi är alla lika.

Fast underbart olika.

Med hjärtat i min hand

Jag funderar på skillnaden mellan att vara godtrogen och att tro gott om alla.
Jag tror där finns en skillnad.
Men den är svår att urskilja.
Jag tänker på det extra mycket idag och funderar på om jag besitter båda dessa.

Jag försöker tänka gott om alla jag möter.
Så väl flyktiga möten som mer berörande möten.
Jag har en ödmjuk inställning till olika livsöden, och tillskriver ärlighet och godhet till de som passerar min väg.

Och jag förutsätter att alla jag möter är likadana.
Men kanske det är just det som godtrogen innebär?
Att tro att alla är som jag?
Att förutsätta att alla har en ärlig och genuin avsikt och inställning.

Jag vet inte.

Men jag blir hellre sårad och ledsen än utvecklar en cynisk inställning till omvärlden.

För de där mötena som ibland kommer från ingenstans och skakar om hela ens universum, de betyder något och förändrar något, oavsett hur de utvecklas.
Eller inte utvecklas.
De finns med i din, och min, livslinje, även om dom gör ont eller lämnar ovisshet efter sig.
Vissa möten välter omkull och förändrar för alltid.
Andra var bara meningen att väcka dig.

Oavsett vill jag fortsätta vandra med öppet hjärta.
För i slutändan tror jag livet blir vackrare så.

Lugnskör

Lördag. Idag är jag lugnskör.

Tårarna kommer lite för lätt men övertygelsen finns där ändå som balanserar dom.
Jag undrar tyst vissa dagar, som idag, hur man klarar av vardagen och livet med två pojkar som bestämt sig för att bråka om allt. Och helst hela tiden.

Magen krånglar med mig och jag är trött.
Men tar på mig ett leende och lite rött på läpparna och åker iväg på nya erfarenheter.
Bland nya människor.
Utmanar mig själv.
Som jag bestämt att jag ska göra.

Om en vecka tar nästa utmaning vid.
Den som handlar om mig och mitt liv.
Jag tror minsann att änglarna går vid min sida.
Att dom håller mig i handen och viskar sanningar i mitt öra.

Och jag tror att hösten kommer med en famn fylld av godhet.

Till de som betyder mest

Jag vill väcka dom med kärlek varje morgon.
Lugnt. Fridfullt. Ömt.
Viska godmorgon i deras öra.
Ta mig tid att lyssna på drömmarna dom drömt under natten.
Smeka deras sovvarma rygg.
Pussa deras trötta ögon.

Jag vill kunna sitta med dom när dom äter frukost.
Tända ett ljus och spela lugn musik.
Bunkra upp deras själ med harmoni, innan dagen utanför tränger sig på.

Och när jag hämtar dom på eftermiddagen ska det finnas tid för dom.
För att känna av och lyssna in.
Hur dom haft det och hur dom mår.

Mina barn.

Jag vill lära dom vikten av att vara vänlig och ödmjuk.
Av hur värdefull tiden är.
Deras och andras.
Respekt.

Men också att ambition och målmedvetenhet behövs.
Mot varthän dom nu vill gå.

Jag vill lära dom att vi är en familj, men att vi inte sitter ihop.
Att andras lycka är lika mycket värd och lika viktig, som deras.
Och få dom att förstå.
Att jag inte alltid är där, men när jag är det är det fullkomligt och helt.

Jag vill berätta för dom om livet.
Att det ibland prövar oss.
Och att det inte alltid blir som vi tänkt.
Att motgångar är lika viktiga som framgångar.
Och att allt vi går igenom lär oss någonting.
Balans.

Jag vill ge dom modet.
Att stå upp för sin sak och för sin tro.
Modet till att försvara de svaga.
Att ta parti och slåss för det som är rätt.

Att aldrig låta sig styras av rädslor.
Men heller inte gömma sig för dom.
Våga möt dom och förstå att bakom rädslorna finns ofta det vi längtar efter mest.
Hitta det.

Men mest av allt vill jag ge dom kärleken.
Till sig själva och till andra.
Och till planeten vi lever på.
Att vårda och ge näring.
Att prioritera och våga.

"I don´t love you as if you were a rose of salt, topaz,
or arrow of carnations that propagate fire:
I love you as one loves certain obscure things,
secretly, between the shadow and the soul.

I love you as the plant that doesn´t bloom but carries
the light of those flowers, hidden, within itself,
and thanks to your love the tight aroma that arose
from the earth lives dimly in my body.

I love you without knowing how, or when, or from where,
I love you directly without problems or pride:
I love you like this because I don´t know any other way to love,
except in this form in which I am not nor are you,
so close that your hand upon my chest is mine,
so close that your eyes close with my dreams."

- Pablo Neruda

Söndag.

En söndag då musiken är dov och vacker.

Då jag går i pyjamasbyxor hela dagen och då jag läser ut min bok.

Den om en kärlek starkare och större än livet självt.

Jag tappar andan och får tårar i ögonen.

Så. himla. överväldigande.

Min stora pojke ringer.

Han har sovit borta två nätter och jag saknar honom.

Hans röst i telefonen hugger tag i mitt mammahjärta.

Jag är så stolt över honom.

Och jag kan inte sluta förundras över lyckan i att han är min.

Han saknar inte mig lika mycket.

Och det är okej.

Så ska det vara.

I morgon börjar skolan igen.

En i ettan och en i fyran.

Dom växer upp.

Jag minns tillbaka på hösten för två år sedan.

Då han hade det så jobbigt.

Ta ingen skit.

Det där har landat nu.

Han har mognat eller kanske bara lärt sig. 

Att inte acceptera vad som helst.

Och att han bara ska vara med de som behandlar honom väl.

Som ser honom, för den han är.

Och tycker om det dom ser.

Precis så som vi alla ska tänka.

Om det människor vi väljer att ha i vår närhet.

För livet är för kort.

För allt annat.

Det blåser och jag följer med

Jag har tagit mig hem efter första arbetsdagen.
Sparkat av mig skor och klivit ur obekväm klänning.
Lite av den bästa stunden på dagen.
Precis den här.
Med kaffe och ett tyst hus.

Lyssnar på God's Highway och jag längtar så efter att själv börja sjunga igen.
Det har varit en tyst sommar.
Men nästa vecka drar det igång med rep och konsert direkt.
Pang bom liksom.
Blir fint.

Och nu har nedräkningen på något sätt börjat.
Fjorton arbetsdagar kvar.
Sen sätter jag händerna i lera, går med trassligt hår och skriver med riktig penna.
Hela hösten.
Sen får vi se.

Förändringens vind blåser.
Och jag är ganska lycklig inombords.

Den där mixen. Av allt.

Jag bläddrar runt på platsen här.
Den som är min.
Och slås själv av vemodet och djupet som genomsyrar alla mina ord.
Ibland vill jag dra en mössa ner över huvudet och säga, att det där var inte jag som skrev det.
Andra dagar är jag stolt.

Det är ju mitt språk, det här.
Även om det inte är hela jag.
För inom mig bor även skratt och lättsamhet.
Ostruktur och spontanitet.
Och lite annat.
Hoppas jag.

De där olika sidorna.
Och en ocean av egenheter och egenskaper som gör en människa till den unika person hon är.

Vackert så.

Albatrossen kämpar inte för att flyga, den låter istället vindarna bära den

Jag dricker kaffe i pyjamas på eftermiddagen.

Extra mjukt när det blir så.

Ute öser regnet ner och jag längtar efter hösten.

Tankarna försvinner bort till olika ställen.

Olika känslor.

Jag försöker tolka saker som händer och samtidigt njuta av känslan inom mig.

Känslan av att ha hittat ett lugn och en acceptans.

I onsdags var jag hos min älskade ängla vän, den andra, för jag har lyckan att ha två sådana i mitt liv.

Hos henne fick jag välbehövd massage och en ännu mer välbehövd kram.

Innan jag fick min massage drog jag ett kort.

Jungfru Maria

Förvänta dig ett mirakel

"Lita på att dina böner har blivit hörda och att de besvaras."

Hon healade mig efteråt och berättade att hon såg tre fåglar samtidigt.

Först en liten kolibri.

Sen en svala.

Och till sist en albatross.

Din egen kraft och storhet bär dig vart du vill. Släpp taget, ge dig hän och följ med. 

Min gåva till dig är fulländning. 

Albatrossen kämpar inte för att flyga, den låter istället vindarna bära den. 

Med andra ord - släpp kämpandet i ditt liv.

Det var en magisk stund, som alltid när jag träffar henne.

Hon betyder så oerhört mycket för mig och jag bär vår historia och vår vänskap nära hjärtat.

Budskapet och orden ekar fortfarande inom mig.

Dom bekräftade på något sätt det jag redan börjat känna och tänka.

Att jag inte tänker lägga mer energi på att forcera saker.

Det som är menat kommer till mig.

Jag ska se signalerna och bjuda in även det läskiga.

Med öppet hjärta och sinne tänker jag ta emot det som står skrivet i min stjärnhimmel.

Väldigt många jag

Ni vet hur ens ansikte har två ganska olika sidor.

Om man håller handen för halva så ser den andra sidan inte alls ut som den du håller för.

Olika sidor.

Både till det yttre och det inre.

Olika jag, beroende på var och med vem man är.

Så har det varit och så är det nog fortfarande, till viss mån.

Men jag tänker att det hade varit skönt att förena dessa sidor.

Att hitta en balans mellan dom, och ett jag som är jag hela tiden.

Att skala av det som jag trott är jag, eller har varit jag så länge.

Men som egentligen inte överensstämmer med själens jag.

Men framförallt att våga släppa fram alla sidor av mig.

Även de blottade och sårbara.

De nakna.

Och mörka.

De är också jag.

De som omfamnar även dessa, är de jag vill ha nära mitt hjärta.

Och de som är obekväma eller ifrågasättande.

Det kan vara hög tid för dom att lämna.

Och för mig att stänga dörren.

Eller öppna den.

Beroende på hur man ser det.

I'm glad I didn´t die before I met you

Jag satt i kvällssolen igår och pratade med en gammal vän om hur vi mer och mer kryper ur vårt skal.
Hur vi år efter år blir mer dom vi är.
Och hur jäkla skönt det är.
Den där känslan.
Av att vara sig själv.
Det var en fin kväll, vi pratar inte så ofta på det viset, hon och jag.
Och det känns ibland ovant.
Men just därför, är det extra vackert när vi gör det.

Sen finns det de personer som kommer in i ens liv och där sådana samtal finner sig naturliga direkt.
Som om det är våra själar som pratar med varandra och våra fysiska jag bara förmedlar orden.
Förstår ni?
Och när det händer vet man att man är lyckligt lottad och att man ska vårda det ömt.

Jag har haft förmånen att få några sådana nya vänner i mitt liv de senaste åren.
De där som förändrar och förgyller.
Särskilt en av dom har en speciell plats i mitt hjärta.
Och jag är för evigt tacksam för det.
Idag tänker jag lite extra på dig och hoppas ballonger, skratt och värme fyller din dag.
Jag saknar dig, och medans jag skriver dessa rader lyssnar på låten som alltid gör mig glad. This is for you.

Snart ska jag och barnen packa väskan och åka till Falsterbo.
Där sover vi i våningsängen hos mamma och badar så länge det går.
Imorgon ska det visst regna.
Halleluja.

Sista söndagen i juli

Jag genomlider dagarna, känns det som stundtals, när värmen liksom äter upp mig.

Tålamod är en egenskap som i princip är obefintlig i denna hettan.

Men tyvärr något som hade behövts, i stora doser, med sommarlovslediga barn.

Jag fyller bilen med barn, mat och handdukar och åker och badar.

Står i havet och ser mina pojkar dyka och tjuta av lycka.

De där detaljerna.

Och jag försöker inte tänka på att värmen suger all min energi.

På kvällen kyler jag ner mig med långa duschar, tar på mig min svala kimono från Lovewarriors, som jag för övrigt ä.l.s.k.a.r.

Jag gör upp planer i mitt huvud, för hösten, för huset och för livet.

Det är fint med drömmar.

Så länge dom inte kopplar bort en från verkligheten.

Den där balansen igen.

Jag drunknar bland allt det vackra på Pinterest.

Vilken plats det är.

Hittar massa inspiration till saker och förändringar.

Själslig, fysisk, ytlig, innerlig.

Längtar efter att förändra runtomkring mig.

Ytligt denna gången.

Drömmer om det där gamla huset jag en gång ska äga.

Och hur jag ska fylla det med själ, liv och vackerhet.

Då och då, när tiden finns och schema synkas, tar jag kvällspromenader med min underbara vän, som till råge på allt är min granne också. 

Att prata om litet och stort, kramas och skratta. 

Det kommer man långt på.

Sist vi var ute och promenerade, gick mina skor sönder och jag fick låna en av hennes.

Där gick vi, med varsin sko på den ena foten och den andra barfota.

De där detaljerna igen.

Och en liten lycka förresten.

Att upptäcka att ett av mina absoluta favoritband, från Australien dessutom (som är lite av mitt favoritland), ska spela i Köpenhamn i November. 

Lyckorus.

Jag säger det igen, hösten, du är så välkommen.

När det väl är dags.

En dag ska jag dö, men alla andra ska jag leva

Det står lite still här.

Som om även denna plats tagit sommarlov.

Men ibland blir det så, att orden blir det sekundära.

Istället samlar jag på bilder.

Från denna vackra sommar.

Som på något sätt blir ett avtramp.

Till något nytt.

Sommaren kommer skölja över i en höst som jag redan längtar efter.
Mest för att den står för mod, drömmar och utveckling.
Därför välkomnar jag den, när den väl kommer.

Men här och nu först.
Och tropisk hetta och varma vatten som till och med jag badar i.
Jag övar mig på att fånga de små detaljerna.
Att vara i stunden.
Främst med barnen, men också annars.
Att insupa allt omkring mig, allt det som är "mitt".
Att inte längta eller drömma för mycket.
På det där destruktiva sättet.
Så jag fastnar.
Utan att vara nöjd.
Vara nöjd, men ändå jobba och sträva framåt.
Svår balans i hjärnan, gränsen.
Men ack så viktig.

Visst är det konstigt att all klokhet liksom hålls inne tills man passerar en viss ålder.
Och sen när den väl kommer, sköljer den över en och så mycket faller på plats.
Man förstår saker och känner saker.
Inte alltid smärtfritt.
Tvärtom, ibland gör det ont.
Men ändå, det är på den vägen man måste gå.
Bland törnar, dalar, mörker.

För ni vet väl vad man säger, i sprickan som uppstår, kommer ljuset igenom.

 

Believer

Jag spenderar kvällarna utomhus.
Följer solens nedgång bakom huset framför oss.
Jag lyssnar på vindspelet och läser böcker som väcker de stora frågorna inom mig. 
Svaren uteblir, men jag tänker att så kanske det ska vara.

Det är inte svar jag ska leta efter.
Det är de rätta frågorna.
Den insikten har kommit till mig under våren och sommaren.
Jag har lagt så mycket energi på att hitta svar.
Men hur ska man kunna hitta svar om man inte är helt säker på hur frågorna låter?

Jag har känt mig otålig och ledsen över saker som inte gått min väg.
Det som jag har trott var mitt svar och min väg.
Min sanning.
Men så kommer jag på, att genom att redan tro mig veta svaret och fokusera på bara det, utesluter jag alla andra vägar och lösningar.
All annan gudomlighet som kanske till och med skulle bli ännu bättre.

Därför ska jag fokusera mer på känslan.
Hur jag vill må och känna, och sen hitta frågorna som kan leda mig dit.
Jag ska med en öm hand skicka ut dom till universum.
Och jag ska lita på att jag får tillbaka i mångfald av just det som kommer göra mig hel.

Vad än det må vara.

Jag längtar efter dig

Livet är ganska fint just nu.
Så mycket faller på plats inom mig och runt om mig.
Universum öppnar upp och ger av allt det fina,
men håller också tillbaka på det jag drömmer om mest.
Men det är okej.
Det är som det ska vara och istället för att avta växer känslan sig bara starkare.

I sinom tid, viskar änglarna.

Och jag andas mig igenom den insikten, ganska lugn i själen.

Det är fredag och sommaren bestämde sig för att komma till oss idag.
Tacksamt har jag suttit ute i kvällssolen med en öl i handen och tittat på barn som leker överallt.
I vår trädgård och på gården utanför.
Barnskratt och skitiga barnfötter är något av det finaste med sommaren.
Tillsammans med så mycket annat så klart.
Sommaren tar fram det fina i oss alla.

I morgon ska vi fira en 40-årig vän hela dagen.
Och jag har landat i känslan att själv vara 40 år.
Åren då det var viktigt att behaga alla andra är över.
Då andras lycka och känslor räknades mer än mina.
Nu är det jag som är viktigast.
Och att be om ursäkt för den jag är, finns inte längre som ett alternativ.
Det är lite power i den känslan.

En vecka kvar till semester.
Jag kommer räkna dagarna.
Räkna dagarna det är kvar till jag, bara kan få lov att vara,
Jag.

En lördag i juni

Lördagen går i mjukt tempo.
Jag vaknar och undrar om sommaren nånsin ska komma på riktigt.
Egentligen är det okej att den dröjer eftersom jag jobbar två veckor till.
Men ändå.
Jag längtar efter varm asfalt och ljumma morgnar.

Jag åker och shoppar med min syster, vi pratar om sånt som är viktigt och jag känner tacksamhet över att ha henne i mitt liv. Det är inte alltid lätt och smärtfritt mellan oss, men hon finns där, och jag finns här, och jag ska försöka bli bättre på att uppskatta det.
I oktober åker vi till Palma tillsammans.
Vilket är ganska stort.
Jag tror att vi båda två både längtar och fasar.

När jag kommer hem fixas det lite, ny lampa och nya vimplar.
Lycka i själen och harmoni i hjärtat.
Jag lyssnar på Julia Stone och tror att jag hittat något jag aldrig kommer tröttna på.
Hennes röst ristar små märke inom mig, märke jag aldrig vill få bort.

När timmarna går över till kväll kommer plötsligt solen.
Och stillheten.
Jag ligger utomhus och läser boken jag är helt förlorad i.
I det sista regnet - Janesh Vaidya.
Klokheterna och lärdomarna får mig att vilja minnas varenda ord.
Jag viker sidorna med de vackraste visdomarna, men inser att det blir svårt.
Plötsligt har nästan varenda sida ett vikt blad längst ner.
Jag kan så varmt rekommendera denna bok.

Medan husets pojkar skriker och hojtar till VM tar jag ett bad.
Och kryper sedan in i denna.
Jag älskar dess doft, doften den hade när den kom till mig.
Och jag älskar kvinnan som bär den på bilden.
Jag hoppas att jag kommer åldras lika vackert.

När nästa match snart börjar kryper jag ner mellan linnelakan, drömmar och förhoppningar.
Jag kryper ner med min bok och tar med mig tilliten, tålamodet och tacksamheten.
De tre T:na som hon, min vackra ängla vän, måste påminna mig om, lite för ofta.

En lördag har passerat, och i morgon ska jag få besök av ännu en vacker själ.
Min fina vän Kattarina kommer till mig, ni vet hon som är starkare och modigare än någon annan jag känner.
Och jag ska krama henne så hårt och så länge jag bara kan.

Att göra en high-five till sig själv med skräckblandad förtjusning

Jag kommer hem från jobbet med blandade känslor.
Nu har jag tagit steget jag funderat på så länge.
Velat fram och tillbaka.
Inte vågat.
Inte vetat.

Och vet fortfarande inte.
Om det är rätt.
Om det blir bra.
Om jag kommer ångra mig.

Men.
Det där med att hoppa.
Även om det bara är från det nedersta trappsteget, denna gången.
Kanske ger det mig mersmak.
Kanske ger det mig mod.
Och nya insikter.
Det är alla fall tanken och avsikten.

Lappen om tjänstledighet är påskriven av min chef och ivägskickad.
Nu återstår den jobbiga biten att berätta för mina kollegor, som alla går på knäna redan.
Inte för att jag är oersättlig på något sätt.
Men ändå.
Helst vill jag ju att dom ska förstå.
Förstå mig och det som händer och det som känns inombords.
Och kanske dom kommer göra det.
Kanske inte.
Men oavsett ska jag försöka att bara låta det passera.

För min resa är min.
Och mina känslor är mina.
Alla behöver inte förstå.
Och dömande om rätt eller fel, står över mig.
Jag vet bättre än så.
Så istället för att be om ursäkt ska jag bara säga till mig själv, om och om igen.
Fy tusan vad du är bra!
För du gjorde det.

Till slut.

När mina ord inte finns och andras är så vackra

"I sann kärlek finns inga regler, krav, förväntningar eller bindningar. Sådana världsliga villkor snärjer kärleken och gör ofta att känslan som blir kvar i hjärtat är besvikelse.
Kärlek är den mest naturliga känsla som finns, men den gör livet besvärligt eftersom de villkor som är förknippade med den besudlar den sanna kärleken och begränsar hjärtats möjligheter att växa sig starkt av den gudomliga känslan.

..."Alla har förmågan att flyga över jorden och se den ur ett vidare perspektiv. 
Men alla bindningar tynger, så de flesta går bara omkring och pickar på marken som höns trots att de har vingar och kan flyga. 
Tänk på att själen är en resenär som bor i en människokropp med ett underbart hjärta för att kunna uppleva livet i denna världen. 
Låt sinnet lyfta på den villkorslösa kärlekens vingar, låt ögonen se skönheten i varje ting, låt hjärtat uppleva den sanna kärlekens kraft. Känn livet i nuet genom de enkla tingen omkring, och lev i hjärtat av glädjen det innebär att skapa villkorslös kärlek här i livet. 
Då vaknar hjärtat som nyfött varje morgon och lever i varje stund med en och samma anda, kärlekens anda. 
Den gör varje dag ny, den gör att ditt liv blir annorlunda än andras liv här i världen."

- Janesh Vaidya
I det sista regnet

Föränderliga underbara liv

Jag sitter ute, och låter vinden svalka mig.
Det är sommar idag.
Fint så.

Dagarna på jobbet har blivit längre nu.
Nästan som dom var innan.
Innan det där hände.
Som välte omkull mig.

Jag är på väg därifrån.
Jag vet ju om det.
Och jag landar i det.
Idag kom insikten över mig att jag har skuldbelagt mig själv och ibland önskat att jag var smartare, annorlunda eller bättre.
Mått dåligt över att vara otillräcklig.
Som att jobbet är rätt och jag fel.
Som om att det ens skulle finnas ett rätt eller fel.

När jag satt där på min snurrstol och pratade med en kollega, slog det mig, att jag är alldeles för fladdrig och spontan.
Jag vill kunna sitta barfota.
När jag känner för det.
Jag vill skratta rakt ut, och tänka högt ibland.
Ha håret tovigt och tufsigt och nagellacket avskavt.

Och när jag kom på det, blev jag bara så glad.
Över att jag är sådan.
Som vill allt det där.
För jag gillar att vara sådan.
Det är inget fel på mig.

Och det är inget konstigt att man ändrar sig.
Att man inte vill samma sak idag som man ville igår.
Kanske jag ville ha ett sådant här jobb för länge sedan.
Men inte längre.
Och det är okej.

Och kanske jag inte vill sitta barfota eller ha rufsigt hår.
I morgon.
Då är det också okej.

Det finns inget rakt och enkelt svar på frågan "vad jag vill bli när jag blir stor".
Eller på den stora livsuppgiften "att hitta sig själv".

För svaret är föränderligt.
Precis som du och jag.
Den jag var igår är jag inte längre idag.
Kanske.
Eller så är jag det.
Då funkar det med.

Och den insikten kändes ganska skön.
Befriande.
Frågorna kändes plötsligt inte så stora och livsavgörande.
För man får lov att ändra sig.
Det finns inga rätt eller fel.
Inget korrekt facit.
Allt är möjligt och inget är omöjligt.
Och det är aldrig försent att drömma nya drömmar.
Aldrig försent att börja om.

Så känn efter, våga öppna upp hjärtat.
Lyssna.

Och sen, följ.

Hur kan jag förklara?

Hur förklarar man känslan av att vara ett?
Med själen och hjärtat och kanske, till och med hjärnan.
Av att känna sig som hemma bland 8 främlingar.
Och med dom, snegla på vägar jag aldrig vandrat på innan.

Att lämna över kontrollen till någon annan.
Och bara låta sig ledas.
Att inte veta när förmiddagen går över till eftermiddag.
Och känna sig okej med det.

Att kisa mot solen på en yogamatta,
och se hästar gå förbi medans jag sträcker mina armar mot himlen.
Där är min ängel.
Ovan, bredvid och runt mig.
Hon håller mig varsamt och viskar att, här hör du hemma.

Bland lugnet, godheten och bland de som vill nånting mer, nånting vackrare.
Bland de som förstår vinsten med att släppa taget om det oväsentliga.
Bland de som ser det fina i att bara andas och, tro.
Tro på att allt är möjligt och att allt är tillåtet.

Hur kan jag förklara?

Hur det känns att öppna upp mitt hjärta, sårbarheten i det, och känna att det blir mottaget med kärlek.
Och hur en lång omfamning från hon jag träffade bara för någon dag sedan, känns som om den alltid funnits där.

Och sångerna, omgivningarna, vinden.
Ögonblicken.
Gemenskapen, tryggheten, insikterna.
Tankarna.
Utmaningarna, rädslan, modet.
Lyckan.
Tilliten, tålamodet, tystnaden.
Tacksamheten.

Nånting hände dessa dagar.
Med min ödmjukhet och min beslutsamhet.
Mänskligheten är vacker, om vi bara vågar se.
Om vi bara vågar riva muren och låta ljuset komma in.

Se varandra i ögonen, rör vid varandra, lyft varandra.
Kärleken finns här överallt.
Våga fråga efter den.
Och, när den kommer.
Släpp in den.

Namasté


P.s. Jag åkte på yogaretreat med http://www.myspirityogamalmo.se, till vackra Österlen. Malin och Ina är små sändebudsänglar som tar er varsamt i handen och leder er framåt och inåt, med värme, skratt och fantastisk mat.
Jag skulle åka imorgon igen.... 

Att leta fram de mjukaste kläderna och packa en väska full med ödmjukhet och kärlek

Jag har ett skönt nervöst pirr i magen.
Ett pirr som är invirat i en förhoppning.
Lite som om jag ska iväg på kollo och liksom känner i hela kroppen att det kommer bli jättebra.
Men ändå skakar lite inombords.
Av nervositet.
Och förväntan.

Om tre dagar ska jag åka till vackra Österlen med några okända människor och bara ägna mig åt yoga, samtal, meditation och god mat.
Ett yoga retreat.
Vid havet.
Och ängarna.

Fattar ni?
Jag längtar.
Och fasar.

Men jag känner i hjärtat att denna resan kommer göra så mycket gott.
Att rädslorna jag känner är just anledningen till att jag åker.
Och jag high fivar mig själv för att jag vågar.
För att jag kommer packa den där väskan och åka dit,
med öppet hjärta och ödmjuk själ.

Att se bortom detta

När jag körde hem från yogan igår var jag kvar i rummet jag nyss lämnat.
Inne i en mjuk bubbla, som om det fanns en tunn hinna runt själen, som höll världen utanför.
Jag kunde inte låta bli att känna som att jag bar på en hemlighet.
Och fortfarande tänker jag så.
Att jag vet något som för många är helt främmande.
Saker som inte går att sätta ord på.
En känsla bara.

Du är inte som som andra, brukar hon säga.
Du är inte vanlig.

Och nej, kanske inte.
Jag har hennes magiska händer runt mig.
Jag har yogans kraft inom mig.
Och änglarna över mig.

Jag är välsignad.

Det som står inristat i evigheten

Jag har en ängel som vän.
Hon har långt mörkt lockigt hår och är lika ärlig som hon är rolig.
Hon sätter allting på sin rätta plats.
Inom mig.
Oftast går jag på knä när vi ses men flyger sen därifrån.
Själen ni vet.
Fladdrar.

Jag sträcker på ryggen och viskar ett tyst hejdå, så länge, till sånt som behöver vila,
för att sedan växa.
Till något oändligt.
Jag gör det med lugn inom mig.
För jag vet att det kommer tillbaka.
Jag vet ju.
Jag har själv skrivit min historia.

Ibland glömmer jag det.
Och låter någon annans historia, livsmanus, bli mitt.
Men det är då kroppen säger till.
Håll dig till ditt eget manus.
Det är då, och endast då, du kan bli lycklig.
Hon påminner mig.
För jag glömmer så lätt.

Jag längtar efter skit under naglarna.
Tovor i mitt långa hår.
Och dagar som lämnar varma spår i hjärtat.

Efter små sommarfräknar i  ansiktet och ögon som liksom glittrar.
Solbrända händer.
Och skratt som ger magont.

Efter möten som gör skillnad.
Och efter lugn som sjunker in i mitt bröst.
En mun som inte kan sluta le.
Och armar som omfamnar.

Efter golven som knarrar och luften som känns fri.
Tid som fylls av timmar, minuter och sekunder, alla med själen närvarande.

Jag längtar. Innerligt.
Efter att för gott lämna andras manus och bara hålla mig till mitt eget.

Att få spela huvudrollen, här och nu. 

I berättelsen jag skrivit. 

I historien jag själv skapat. 

I livet som är mitt.

Words of wisdom

Decide what it is that you want.

Write that shit down.

Make a fucking plan.

And...work on it.

Every.

Single.

Day.

Om tegelstenar och mjuka tennisbollar

Dagarna, tiden och livet just nu är en intensiv resa.
Och visst känns det ibland som att jag trampar vatten, men ändå.
Jag rör mig.

Jag funderar på när rädslan kom in i mitt liv.
Vem som satte den där och varför.
Den som ställer till med så mycket.

Jag tänker att är det endast en sak jag vill lära mina barn så är det just det.
Var inte rädda.
För misstag.
Ånger.
Ensamhet.
Tvåsamhet.
Lycka.
För livet.
Var inte rädda.

För har rädslan väl tagit sig in i dig och liksom hittat en skön plats så är den inte jätte lätt att få bort.
Den trivs rätt bra där den är och är inte så pigg på att försvinna.
Varför skulle den liksom, den får ju styra och ställa precis som den vill.
Men den skaver och gör små osynliga hål i själen, som växer sig större och större.
Till sist är själen bara ett endaste stort hål.
Ett tomrum.

Hjärtat får bära på alla drömmar som svämmar över.
Och på bilder av hur det egentligen skulle vara.
Om det inte varit för den där.
Rädslan.

För någon dag sedan satt jag i utvecklingssamtal med min chef och vi pratade om hur jag mådde och framförallt om vad som skulle till för att jag skulle må bättre, med tanke på vad jag gått igenom det senaste året.
Hon frågade om jag brann för mitt jobb, om jag tyckte det var kul att gå dit på morgonen.

"Ja, jo, för det mesta.
Säger jag.

För när jag ser dig tänker jag att du borde jobba med inredning eller något mer kreativt."
Säger hon.

Som om hon kunde se rakt igenom mig och läsa vad som står skrivet i hjärtat.
Världens bästa chef har jag.
För hon sa det med sådan värme och omtanke.
Samma kommentar fick jag härom veckan när jag pratade med en fotbollsmamma som undrade vad jag jobbade med. När jag svarade fick jag samma förvånade respons.

"Jag trodde du jobbade med något kreativt."
Sa hon.

Ibland är det väl så, att alla ser det.
Egentligen till och med jag.
Eller kanske, framförallt, jag.
Det verkar liksom som det mest logiska.
Att det ska vara så.
Borde vara så.

Men ändå.
Tegelstenen välte mig för ett drygt år sedan och nu när jag är smått uppe på fötter igen, kommer de små tennisbollarna.
Dunk. Dunk.

Vad är problemet? Förstår du inte?

Jo, jag förstår.
Jag förstår så in i bomben.
Och fan, jag tänker inte låta nästa tegelsten trilla ner.
Jag. tänker. inte.
Jag är på väg ju.

Nästan.
Är jag där.

If you don´t like where you are, move, you are not a tree

Det finns en speciell del av vår trädgård dit jag söker mig.
Dit morgonsolens strålar värmer bäst.
Bland krukor, jord, kompost och klängväxter.
Här tar jag helst mitt förmiddagskaffe.
Jag läser boken jag läst så många gånger redan.
"Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät".
Jag hittar nya ställen varje gång där jag nästan tappar andan.

...."Lyckosaliga äro de som tar de första stegen. 
En dag kommer folk inse att människan kan tala änglarnas språk, att vi alla har fått den helige Andes gåvor och att vi kan göra under, bota, profetera och förstå."

Och imorse läste jag hennes tankar.
Och stärks i min egen tro.
Att vi måste vara rädda om vår egen unikhet.
Och inte låta den skalas av för att passa in i någons mall eller norm.
Tvingas inte att kompromissa med det som är DU.
Våga lysa och våga ta plats.
Är du dig själv och följer vad ditt hjärta säger dig,
kan du aldrig vara eller bli fel.
Är det något som inte känns rätt är det platsen du befinner dig på som är fel.
I livet eller för stunden.
Men aldrig du.

Att försöka hitta stället där allt smälter samman, där allt förenas och flätas ihop.
Där du älskas just för att du är unik och annorlunda.
Där du får lov att vara dig själv, utan föreställningar eller tillrättaläggningar.
Leta, leta, och fortsätt sen att leta.

Till slut kommer du finna.
Platsen som är din.